Två historier
Fredag kväll.
Jag har varit på klubben och tränat och följt upp det med en räksmörgås. Nu i all stillhet i biblioteket.
Tänker på att det är en hel vecka sedan jag hade besök av en vän jag inte träffat på många herrans år. Mötet blev glädjefyllt och hjärtligt. Vi gick en hel den den där eftermiddagen. Precis som vi ofta gjorde förr.
Och vi pratade.
Det fanns många år att ta igen. Många luckor att fylla.
Han var en av de där barnen i min första barngrupp jag ledde. För inte så länge sedan fyllde han 40.
Jag vill tro att jag var en sån där viktig vuxen med engagemang (även om jag inte var 20 år fyllda).
Med åren byggdes en djupare vänskap fram, som senare utmanades då han flyttade från vår hembygd och sedan jag när jag försvann till USA. Vi hördes inte av på alla de där åren.
Inga hard feelings. Bara livet som tog oss med till olika platser och skeenden i livet.
Vi träffades för några år sedan i en stad nära mig. Vi satt ner och samtalade. Inget djupare - mer i vänskapligt mak. Sedan inget mer på flera år.
Vi hördes av för några veckor sedan då han gett ut den där boken. Jag ville ha ett signerat ex. Det fick jag. Lycka.
Vi har båda fantastiska historier att berätta. Vi har båda våra ok att bära.
Jag kan inte annat än att fascineras av dessa levnadsöden. Av vad livet gör med oss.
Den mannen har sannerligen en historia att berätta och jag är tacksam över att få lyssna, ta in, reflektera och diskutera. Att han ville dela med sig till mig.
Så här mitt i livet skördar man livets frukter med en stor portion erfarenhet och förtröstan.
Jag har varit på klubben och tränat och följt upp det med en räksmörgås. Nu i all stillhet i biblioteket.
Tänker på att det är en hel vecka sedan jag hade besök av en vän jag inte träffat på många herrans år. Mötet blev glädjefyllt och hjärtligt. Vi gick en hel den den där eftermiddagen. Precis som vi ofta gjorde förr.
Och vi pratade.
Det fanns många år att ta igen. Många luckor att fylla.
Han var en av de där barnen i min första barngrupp jag ledde. För inte så länge sedan fyllde han 40.
Jag vill tro att jag var en sån där viktig vuxen med engagemang (även om jag inte var 20 år fyllda).
Med åren byggdes en djupare vänskap fram, som senare utmanades då han flyttade från vår hembygd och sedan jag när jag försvann till USA. Vi hördes inte av på alla de där åren.
Inga hard feelings. Bara livet som tog oss med till olika platser och skeenden i livet.
Vi träffades för några år sedan i en stad nära mig. Vi satt ner och samtalade. Inget djupare - mer i vänskapligt mak. Sedan inget mer på flera år.
Vi hördes av för några veckor sedan då han gett ut den där boken. Jag ville ha ett signerat ex. Det fick jag. Lycka.
Vi har båda fantastiska historier att berätta. Vi har båda våra ok att bära.
Jag kan inte annat än att fascineras av dessa levnadsöden. Av vad livet gör med oss.
Den mannen har sannerligen en historia att berätta och jag är tacksam över att få lyssna, ta in, reflektera och diskutera. Att han ville dela med sig till mig.
Så här mitt i livet skördar man livets frukter med en stor portion erfarenhet och förtröstan.