Ur form
Dagens ljus bryter mot min kropp, en kropp som burit tyngden av gårdagens strider. En enkel beröring blir till en påminnelse om varje kast, varje strypning, varje stund av kamp på judomattan. Våldsamt roligt, men oh, hur det skär genom muskler och senor, värker som en viskning av smärta.
Jag står där, mitt i spegelns obarmhärtiga sanning, ser en man totalt ur form. Tron att jag inte kunde falla djupare, att det inte kunde vara värre, visar sig vara en naiv illusion. Jag är ständigt kapabel till mer, till bättre, men också till att falla lägre. Ändå står jag här, leende i spegelns reflektion, för trots allt så lever jag.
En klubbkompis fyllde mig med hopp - "i november är vi i form igen." Hans ord flög som löv i vinden, lätt och utan tyngd, men de landade i mitt hjärta och gror där nu. Han ville muntra upp mig, och för en stund lyckades han. Men idag, i detta nu, är jag tveksam.
Det är en resa som väntar, en utmaning som kräver allt jag har. Kanske mer än vad jag har. Den här mannen, denna spegelbild, ska förvandlas. Varje steg på mattan, varje svettdroppe, varje träningspass är en sten på vägen mot november. Jag är en mästares verk, under konstant bearbetning. Varje smärtsamt andetag är ett bevis på att jag fortfarande är här, fortfarande kämpar.
Därför välkomnar jag smärtan. Den är mitt bevis, min medalj, min kompass. Den talar om för mig att jag lever, att jag växer, att jag utvecklas. Den här mannen i spegeln, han är inte klar än. Han skall göra ett försök till.
November, jag kommer.
Jag står där, mitt i spegelns obarmhärtiga sanning, ser en man totalt ur form. Tron att jag inte kunde falla djupare, att det inte kunde vara värre, visar sig vara en naiv illusion. Jag är ständigt kapabel till mer, till bättre, men också till att falla lägre. Ändå står jag här, leende i spegelns reflektion, för trots allt så lever jag.
En klubbkompis fyllde mig med hopp - "i november är vi i form igen." Hans ord flög som löv i vinden, lätt och utan tyngd, men de landade i mitt hjärta och gror där nu. Han ville muntra upp mig, och för en stund lyckades han. Men idag, i detta nu, är jag tveksam.
Det är en resa som väntar, en utmaning som kräver allt jag har. Kanske mer än vad jag har. Den här mannen, denna spegelbild, ska förvandlas. Varje steg på mattan, varje svettdroppe, varje träningspass är en sten på vägen mot november. Jag är en mästares verk, under konstant bearbetning. Varje smärtsamt andetag är ett bevis på att jag fortfarande är här, fortfarande kämpar.
Därför välkomnar jag smärtan. Den är mitt bevis, min medalj, min kompass. Den talar om för mig att jag lever, att jag växer, att jag utvecklas. Den här mannen i spegeln, han är inte klar än. Han skall göra ett försök till.
November, jag kommer.