Vandraren

Det här kan bli första året på 25 år som jag inte är utanför Sveriges gränser. Jag medger att det känns konstigt.
Väldigt konstigt faktiskt. Det har blivit lite av jag. Att vara gränsöverskridare.
Den här semestern har dock varit allt annat än lugn. Faktiskt ännu mer innehållsfull än under normala förhållanden, under en vanlig sommar. Nu har jag dock varit hemma ett par dagar och vilat upp mig och i morgon är det dags för nästa äventyr.
Tommy och vildmarken.
För dit jag skall finns varken mobiltäckning eller Wifi. Iallafall enligt de instruktioner från vandrahemmet som jag har fått. Vi skall vandra, upptäcka och förhoppningsvis förundras över naturens storslagenhet.
Det är våningsäng, gemensamma toaletter och allmän dusch i närliggande hus. Vill man har någon form av underhållning på kvällen så är det brädspel eller pussel som gäller. Och där kanske de som känner mig tänker att "det där är väl ändå inte Tommy?" Och jag förstår om man ställer sig frågande. Men, det är faktiskt så här som jag vill ha det. Långt bort från allt det där distraherande för ett tag.
Och jag skall gå för allt jag är värd. Pressa min sargade fot till bristningsgränsen. Linda mina knän och hoppas att jag skall hålla ihop de här dagarna. För det är lite av ett vågspel. Framförallt min fot som inte vill bli bättre, men ibland måste man bara göra saker, även om det inte känns helt hundra. Göra det för friheten, för självkänslan, för nyfikenheten och ibland för kärleken.