Vapen
1980 sköt jag mig. Jag var 12 år och sköt mig själv i handen, eller rättare sagt i lillfingret med lillbrorsans luftpistol. Jag hade aldrig sett så mycket blod tidigare i verkligheten. Och där på gräsmattan, med hela vänsterhanden täckt av blod insåg jag att mitt lilla finger absolut skulle behöva amputeras. Det var dessutom farsans första semesterdag och vi skulle inom en timma vara på väg på den årliga bilsemestern till Närke. Bilen var färdigpackad. Mor och far ordnade med det sista i huset. Men, detta skulle inte ske insåg jag nu. I år skulle jag inte träffa mina kusiner och brorsan skulle heller inte få göra det. Och farsan skulle inte få träffa sin syster och jag hade med det där olycksaliga skottet sett till att vi inte skulle komma i väg på semester denna sommar. De där tankarna som for genom en pojkes huvud under loppet av en sekund, blockerade för en stund den där smärtan som senare skulle följa med vådaskottet.
På akuten opererades kulan ut och jag fick behålla mitt finger. Men, det tog en och en halv timma att tråckla ut den, då den satt i benet. Den gick inte helt igenom, men den syndes tydligt under nageln.
Vi kom i väg på vår bilsemester också. T om samma dag, dock lite senare. Det finns en dragningkraft mellan pojkar och vapen. En fascination som av många kan anses osund. Under en period var jag stolt ägare av en colt 45. En pojkdröm. Jag sov med den om natten. "Otäckt", tycker säkert många. En pojkdröm, säger jag.
I en tid med vapnens förbannelse är det svårt, om inte omöjligt att prata positivt om dem. Ständigt dessa dödsskjutningar som kryper allt närmare den egna privata sfären. Vapen används inte bara för att döda och förstöra av otäckingar som IS, utan också av arga unga män i vår närhet.
Häromdagen då min son fick sin första "egna" bössa, berättade min far att han hade kvar den där kulan som jag sköt mig med som tolvårig grabb. Den låg kvar som en påminnelse om vapens farlighet, i samma burk som doktorn som plockade ut den ur mig stoppade den i. Ett monument och påminnelse om hur fel allt kan bli..
Min son har ärvt min fascination av vapen och just nu mistänker jag att han tillsammans med min far, övar prickskytte och drömmer om att en dag bära en "riktig bössa".
På akuten opererades kulan ut och jag fick behålla mitt finger. Men, det tog en och en halv timma att tråckla ut den, då den satt i benet. Den gick inte helt igenom, men den syndes tydligt under nageln.
Vi kom i väg på vår bilsemester också. T om samma dag, dock lite senare. Det finns en dragningkraft mellan pojkar och vapen. En fascination som av många kan anses osund. Under en period var jag stolt ägare av en colt 45. En pojkdröm. Jag sov med den om natten. "Otäckt", tycker säkert många. En pojkdröm, säger jag.
I en tid med vapnens förbannelse är det svårt, om inte omöjligt att prata positivt om dem. Ständigt dessa dödsskjutningar som kryper allt närmare den egna privata sfären. Vapen används inte bara för att döda och förstöra av otäckingar som IS, utan också av arga unga män i vår närhet.
Häromdagen då min son fick sin första "egna" bössa, berättade min far att han hade kvar den där kulan som jag sköt mig med som tolvårig grabb. Den låg kvar som en påminnelse om vapens farlighet, i samma burk som doktorn som plockade ut den ur mig stoppade den i. Ett monument och påminnelse om hur fel allt kan bli..
Min son har ärvt min fascination av vapen och just nu mistänker jag att han tillsammans med min far, övar prickskytte och drömmer om att en dag bära en "riktig bössa".