Walk the blues

Mitt musikval är för nu cementerat.
Här handlar det inte om mycket nyanser.
Och när jag tar gitarren och spelar själv blir det ännu mer uppenbart. Jag är tillbaka till rötterna.

När man är bluesig skall man sjunga en sång.
Det har jag lärt mig.

Och där tar ännu en arbetsvecka slut för de som jobbar, men många tycks också göra sin sista arbetsdag för nu.
Sociala medier svämmade över ett tag idag av alla dessa "semester-eufori-uttryck.
Jag svämmade tillfälligt över av kärlek till sol och den klara himlen.
Men det var under tidig morgon.
När det var dags för promenad strax efter nio blev det mulet och grått.

Just nu njuter jag av en fantastisk fin kväll. Jag har tagit mig ut och lämnat gitarren för en stund.
Det är sådana här sommarkvällar man skall ta hand om, njuta av och minnas långt in i januari. Oavsett hur bluesig man kan vara.
Det finns alltid en gräns.
Men när fåglarna tystnat skall jag samtala med
Lightni´n Hopkins och Bill Bill Boonzy och tillsammans kanske vi spelar på de där gitarrerna som för stunden får oss i rätt stämning.
Kanske beror det på den där boken jag läste om Big Bill, eller så är det en semesterdepression, eller rent av romantisk dravel...

Nu är jag iallafall här - blottad och naken.
Solen sveddar min kind röd
och inombords bor en man som är ensam och fördömd.