What’s So Funny ’Bout Peace, Love & Understanding

Jag avverkar Springsteens "One step up" och "The river" med frenesi och otålighet och tredje numret blir Costellos "What’s So Funny ’Bout Peace, Love & Understanding" - en brutal version.
Allt spontant rakt upp och ner.

As I walk through
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.
I ask myself
Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?

Sedan sitter jag bara där tyst, med gitarren fortfarande i knät - utmattad, svettig och ...ledsen.
Det är en grym värld vi lever i.

Den här veckan har i sin helhet varit ett helvete. Jag känner tacksamhet över mitt skyddnät. Familj, vänner och kollegor. De har tagit mig genom.

Jag har det där skyddsnätet som är få förunnat. Det som inte är en självklarhet för alla. Jag känner mig ödmjuk inför det.
Den största delen av mig känner dock besvikelse, svek och ledsamhet. Ibland vill man bara gråta, skrika, eller sjunga en sång.. eller flera...
Allt för att döva den där smärtan. Allt för att släppa på det där förbannade trycket.

och i natt ber jag en bön om kraft till uthållighet. En bön om att aldrig bli likgiltig.
Den här världen har redan alldeles för mycket av sånt.

Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember
Mary acts like she don't care
(The river)