You don´t have to say you love me

Jag städar bort de dåliga vibbarna. Självömkan är som bortblåst, trots att jag inte tycks bli bättre. Det har varit en bra helg trots allt, även om jag fått vara på åskådarplats. Nu gäller det att hitta bra musik för att komma i den rätta stämningen.
Vad passar på en måndag en mulen dag i februari som den här?
Det rockiga, det lite skitiga får vänta.

Shelby Lynne och den tidslösa låten You don´t have to say you love me, åker på som så många gånger förr.
Den där låten som egentligen är italiensk från början, men som Dusty Springfield gjorde till en hit. Jag har dock alltid föredragit den med Elvis, men så spelade Shelby in den och har varit så förknippad med henne sedan dess.

"No, you don't have
To say you love me
Just be close at hand
You don't have
To stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can't help but love you
And believe me
I will never tie you down"

Det är vackert så att det förslår.
Musik är absolut ett av det viktigaste som finns och när februari nästan tycks kunna ta livet av en, är det det enda man har kvar.

Kaffe i kombination till allting senare, men inte till alkohol. Där är jag inte. Men tedrickandet är över för den här gången och när det är nog är det nog.
Det finns en värld där utanför galnare än någonsin, men här inne sjunger Shelby för mig. Låt efter låt.
Som en fristad.