Åren som bara sprang förbi

Jag gillar färgerna på den där bilden ovan. Mjuk, lite mörk, behaglig och varm. Lite grann som jag faktiskt känner mig just nu. Att solen dessutom är på väg ner symboliserar all den där trötthet som nästintill tillfälligt förlamat mig.
Kvällen har varit fin och speciell. Niornas show på Allhem. Min son och hans jämnåriga underhåller mig och massa andra föräldrar i junikvällen. Succé förstås.
Noterar hur stora alla blivit. De där småungarna som Eric lekte med som barn, var på kalas hos, gick på dagis med och sedan kanske i samma klass... Efter sommaren väntar gymnasiet...
Det ger prespektiv på mitt eget liv.
Solen skall skina även i morgon och jag med den och innan regnet åter kommer skall jag försöka återuppspela alla de där åren som bara sprang förbi.