Sök blogg
Vecka 39

Meteorologen bekräftar att regnperioden är här.
Kolsvart utanför mitt fönster.
Från den stora världen inget nytt. Jag stänger av teven och sätter på mig skor och jacka. Galenskapen råder fortfarande.
På vägen ut tänker jag på Italien. 64 procent orkade att gå till varlurnorna.
Nu är valet Putinkramarnas.
Ute duggar regnet. Det är måndag morgon och jag vill så gärna tro på den här veckan.

308431617_652305472867845_5055224964022404449_njpgJag gillar medelålders män med gitarrer. 
Jag har dock inget emot unga män med gitarrer heller. Som idag när jag fick detta spontanbesök. Livet är gott med musik

Allt förändras inte

Höstens tid. Den har satt sig och visat upp vad som nu gäller. När jag var ute på promenad var det mulet och grått, men skönt i luften. När vi kom in så sprack det upp och solen sken utmanande in genom fönstren och uppmanade mig att gå ut igen. Sedan kom regnet...

Elbolagens kundtjänst får krishjälp för att klara trycket. Vi pratar arbetsmiljö i fritt fall. Så fruktansvärt att det nu får vara huvudnyhet på morgonens sändningar. Det ena ger det andra...

I Italien spås valdeltagandet bli det sämsta sedan andra världskriget. Detta samtidigt som Italiens bröder marscherar in med välpolerade kängor och en tydlig agenda som minner Italienarna om fornstora dagar då Italien aspirerade på att vara världsherrar.

Det gick inte så bra då....

I Ryssland finns det de män som inte vill kallas in i kriget mot Ukraina och så får det inte ju inte vara. Flera olika mediebevakare säger nu att Ryssland stänger sina gränser för sitt egna folk (igen).

Det där är något som jag får fundera och reflektera lite extra över innan jag fortsätter att skriva denna text. Tänk att det fortfarande ses som det bästa alternativet att gå hårt mot hårt mot de egna medborgarna om man som Ryssland och Iran möter på kritiska röster i det egna ledet...

Sedan tänker jag på de som jag känner som faktiskt förvarar Putin och Rysslands krig. Tyvärr är det ganska många som gör det i vårt land av olika anledningar. Är det jag som är onormal och de som är det normala? Ibland kanske det inte funkar att självrannsaka sig ändå...

 Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi gått in i den här hösten i stor ovisshet, en del vånda, osäkerhet och förtvivlan. Men höstens färger är konstanta och vädret och dess skiftningar.

Allt förändras inte.

Drömmen om ett bättre liv

Boothill graveyard är en av världens mest kända kyrkogårdar, men inte så många svenskar eller européer för den delen har varit där (enligt kyrkogårdens intendent).
Den har fått sin berömdhet för att man på ett tydligt sätt ofta skrev på gravarna hur personen dog. Som t ex ”Han dog med stövlarna på”.
Att sedan kyrkogården låg i Tombstone där dödligheten var extrem hög, har säkert spätt på dess legendstatus och om inte det skulle vara nog så var det här som offren från skottlossningen vid OK Coral begravdes.
På vår resa genom amerikanska mellanvästern blev det av naturliga skäl en del besök på kyrkogårdar, då de personer som vi jagade eller sökte, alltid kunde hittas där.
Vi fann alltid en del svenskar också. Så även i Tombstone och just det där gjorde mig nyfiken på varför de just hade hamnat där. Hur en ung man tog sig först över Atlanten för att sedan färdas genom hela USA för att hamna i en liten gruvstad i Arizona?
Guldet förstås, kanske äventyret och drömmen om ett bättre liv…
I kväll har mina efterforskningar påbörjats och under hösten och vintern har jag tänkt att lära mig mer om dessa svenskar, vad som drev dem och hur deras liv blev. Det börjar här …med John Wickström  -  i USA som John Wickstrum. Han kallades The Swede, svensken.
Han dog i gruvan medan han letade efter guld. Hur och varför har jag tänkt att ta reda på. 

Hemskheter bland oss

Lördag morgon.
Nyhetsmorgon och rikligt med kaffe.
Jag skall om en stund åka till klubben och hålla ett par träningspass tillsammans med helgens tränargäng.
En av livets höjdpunkter under en vecka.

Nyheterna visar från Färgelanda. När det händer så handlar det om mord och ond bråd död. Våldet finns överallt och mitt i bland oss.
Sedan följer sändningar från Iran. Iran - världens mest brutala regim.  De som mördar mest människor per capita i världen. Ett land där man fortfarande stenar människor.
och
….det är ett faktum  att de flesta av oss fortfarande är tysta. Ingen tycks våga säga något. Allra minst svenska regeringen och det finns  en sorg där över att ingen står upp för flickorna. För att genom att vara tysta, sviker vi inte bara dessa arma kvinnor och barn, utan även oss själva. För vem klarar av i längden att leva som en fegis?

Oslagbar

Putin stirrar rätt mot mig. Jag önskar att ögonkontakten varit verklig.

Jag i fåtöljen framför teven. Som tur är för honom är han långt från mig. Jag hade gärna i denna stund mött honom på judomattan. Jag hade varit redo, hade han?


Jag har druckit mitt te och innan dess skött om mig väl med skön sparring på mattan. Mitt knä både ömmar och värker, men det är bland annat det som håller mig levande. Jag känner mig lugn och tillfreds.
I morgon är en annan dag och jag ger mig in i den med entusiasm och nyfikenhet. 
Jag må bli äldre, men fortfarande oslagbar.
Levande dagar

Fredag kväll 
Arbetsveckan kom och gick. 
Jag håller mig sysselsatt och vaknar upp till en ny fredag varje morgon. Det är så det känns.
Jag fick ett textmeddelande i frågan, men där textförfattaren bytt ut fredag mot måndag. 
Det känns som ett jobbigt liv... Om man inte som jag då uppskattar måndagar. Det tror jag inte han gör... 

Det skall bli regn i morgon och kanske är det skönt? Att kunna välja att vara inomhus och sitta i favoritfåtöljen hela dagen med en filt över knäna och inte ha dåligt samvete för det... 
Men jag är gärna ute förstås...känner daggen i gräset om morgonen och andas den friska luften man finner ute i skog och mark. 
Jag ser fram emot helgen. Jag ser fram emot levande dagar. 

PSX_20220905_222416jpgpngDet är nya tider.
Det gamla skall bort, eller mer riktigt sagt - det nya är borta.
Sedan något dygn har jag kämpat med en ny hemsida med nya sidverktyg med allt vad det innebär. 
Ett enda stort kaos! I natt höll det mig vaken till två...
Och jag som avskyr överraskningar visar sig vara bra på att överraska mig själv....

Nu är allt jag gör ett test. Ett enda stort test!
Hur hamnade jag här?
Jag ber er läsare om en stor portion tålamod just nu och ett litet tag framöver

Idag var det som att det liksom exploderade!
Att allt det hemska behövde komma ut. Domedagsnyheterna om krisens tid.
Om höjda räntor, mer vegetarisk mat i skolan, elkris, höjd bensinskatt, smällen för bostadsrättsföreningarna och katastrofen för villaägarna med lån och att inte glömma hyresrättsföretagen som återigen kommer få gå in i mycket tuffa hyresförhandlingar med målet chockhöjda hyror!
Och i allt det här undrar jag hur man som människa skall orka att fortsätta leva i denna misär som nu väntar oss? Jag menar – vem orkar leva evig höst?

För…
De här åren som jag har framför mig just nu var ju tänkta att bli så bra. Att jag nu som lite äldre skulle få njuta av livets sötma. Det var ju min tid det här!
Istället är det stövlar på och lera upp till knäna som väntar.

Man kan helt klart tappa gnistan för mindre. Jag har ingen tid att vara sparsam. Jag har inte tid att ha tråkigt. Jag har inte tid med ett liv i evig höst.

Vi hade kört Cape royal road upp i bergen för att ta oss till Cape Royal-leden. Vandringen tog oss sedan till Encantada picknick area som var just perfekt för att stanna till och njuta av en picknick.

Stopp sedan vid Rosevelt view point och Valhalla overlook gav oss den där fantastiska färgstarka utsikten över Grand Canyon.

Men det var Angels Windows som var dagens mål med vår vandring.

Efter beskådande, tog vi oss fram till området ovanför Angels Window, som gav oss chansen att stå över den där naturliga bågen och njuta av den magnifika utsiktspunkten. Utsikten är verkligen fantastisk och det känns när man går där att man liksom flyter ovanför kanjonen.

Då platsen ligger avsides och är rätt långt ifrån de centrala platserna i North rim, var jag till en början skeptisk till att vi skulle lägga de där extramilen för att ta oss dit.
Det visade sig att det verkligen var värt det.

Min söndag är ljus och blå.
Höstens färger omfamnar mig och på min promenad längs det där vattendraget som en gång i tiden var själva navet för den här bygden påminns jag gång på gång hur vacker september kan vara.

Som i den där Earth, wind & fire låten påminns jag om.

Hey, hey, hey
say, do you remember?
dancin' in September
never was a cloudy day


Matlagning därefter och pratstunder som skulle kunna fylla en hel säsongs podprogram.
Dagar som den här gör livet mycket mer än liv
Och..
Jag är den som lever. Jag är den som är levande.

Jag kommer kanske aldrig bli mätt på Colorado.
Rocky Mountains - detta levande landskap av berg, slätter, platåer och raviner.
De 30 högsta bergstopparna i Klippiga bergen i Nordamerika ligger alla i Colorado.
Att Colorado är hem för fyra stora nationalparker känns inte alls konstigt med all denna fantastiska natur och dessa vackra vyer.

Jag är där nu (tror jag)
Då jag hittat tillbaka till balansen i mitt liv mellan sött och salt.
Och lördagen blev vacker med full fokus på de båda barngrupperna jag är med och tränar och det där har ju blivit som en stående ingrediens i mitt liv. Lördagsmorgnar på judomattan.
Väl hemma så hade veckans matranson från Hello Fresh kommit och jag och Eric gjorde en smakrik Vietnamesisk nötfärs med vitlökskokt ris och färska grönsaker. Blev så där underbart gott så att man bara ville skrika ut sitt välmående för världen.
Så...det är där jag är nu. Mitt emellan sött och salt.
Balans.

Jag får en avisering från Facebook att det är 11 år sedan jag satt i den där baren som man kan se på bilden.
Legendariska Harrys bar på Via Veneto i Rom.
Baren som fick internationell berömmelse när den visades i Fellinis La Dolce Vita.

Som alltid går tiden fort.

Det var jag och Anette några dagar i Rom och det är där och då som den där staden får den där upprättelsen i mina ögon. Tidigare besök hade aldrig satt några djupare spår hos mig och kanske hade det berott på tillfälligheter som dåligt väder eller dåligt humör.
Eller så var det helt enkelt så att min kärlek till Italien redan var fylld till bredden av dess fantastiska platser som sedan tidigare vunnit mitt hjärta och som fanns så djupt rotat inom mig och att jag inte klarat att öppna famnen helt åt Rom därför.

Nu skulle vi sitta där en hel kväll och insupa atmosfären som funnits här sedan "Dolce Vita"-åren då kändisar som Ava Gardner, Federico Fellini, Marlon Brando, Audrey Hepburn, Sophia Loren ofta sågs hänga här. Anita Ekberg också förstås och vid pianot Frank SInatra som sägs gillat att sitta just där och sjunga tillsammans med sina vänner när han var här.
Jag har inte tänkt på det sedan dess, men nu minns jag hur jag satt där med slutna ögon och lät 50 och 60 -talets Harrys bar få spelas upp i mitt inre...
Och nu gör jag precis samma sak igen.

År av våld och skjutningar.
Sverige idag. En valrörelse som till stor del handlade om det. Det finns inget romantiskt eller glorifierande kring ond bråd död.
I somras åkte jag delvis i brottslingarnas och mördarnas spår. Gamla städer som dagligen förknippades med dödsskjutningar besöktes av oss och kanske just därför också för just det. För att de var mytomspunna för sina mördare och brottslingar. Deadwood, Santa Fe, Durango, Tombstone… bland annat. Vi jagade sundance kid och Butch Cassidy runt i indianterritorierna och Billy the kid från Santa Fe till Fort Summit. Jag tog ett glas med Wild Bill Hickok på Saloon number 10, Deadwood och jag stämde av med livet i Tombstone vid OK corral.

På River saloon, Meeteetese, Wyoming, delade jag bord med Butch Cassidy och Blind Bill Hoolihan… bland annat…
I dörren kunde man se flera skotthål.

I Dubois, Wyoming står Butch Cassidy staty. Då en våldsam bank och tåg - rånare.
Idag en publikdragare och sedd som en charmig… medborgare av sin tid.
Tiderna förändras. Kommer vår syn på dessa hemska gäng och dess ledare en dag glorifieras lika mycket som Butch Cassidys wild Bunch gör idag?

Jag ville läsa om hjältar ur livets bok, om det förgångna och förgängliga, men det visade sig att jag var alltför trött för att öppna den.
Och när jag vaknade sedan var allt det där borta och duggregn hade blivit sol och tristessen hopp. Kanske var det en dröm ändå alltihop?  Färgerna verkliga och höstens intuition äkta?
Att lämna den varma, glada sommaren för mörkare tider kan verkligen vara smärtsamt.
För vinden är vild med löven och regnet är blötare än om våren och var är mina hjältar när jag behöver dem? Var är min dagsflykt?
Hösten är den svåraste årstiden… men kanske den bästa…
Och jag tänker  - Allt handlar nog om hur du väljer att se på saker och ting.

Det är valvaka på Gränsen.
Det har varit mycket god mat och dryck.
Nu soffhäng, analyser, humor och en del allvarsamhet.
Det händer saker i Sverige.

En fantastisk vacker dag för att gå till vallokalen i.
Eric tillhör förstagångsväljarna. Jag har hängt i ett tag.
Alla säger att det är det viktigaste valet i mannaminne. Det brukar jag känna varje gång.
Däremot tycker jag att det är knepigt, märkligt och på sätt och vis lite humörssänkande...
Någon spännande feststämning känner jag inte alls.

Om några timmar vankas valvaka. Det görs på riktigt sätt som det hos mig gjorts under många år. Tillsammans med familj och vänner.
Kanske kan det få mig i feststämning?

US Highway 160 East från Pagosa Spring till Durango, är en vacker väg.
Det var fantastiska dagar i Colorado. Vi stannade till vid vattenfallen, den mäktiga floden San Juan, vandrade upp i klippiga bergen och mötte några av de vackraste platser jag någonsin sett.
De gamla guldgrävarstäderna Pagosa spring och Durango förstås
...och så en frihetskänsla som vi antagligen aldrig mer kommer få uppleva.

Det har hänt nu.
Övergången mellan en årstid till en annan och varje gång känns det så där onödigt dramatiskt, men därefter är det som att ingenting har hänt.
Jag tänkte på det särskilt på min väg hem från jobbet igår. Det regnade och var grått och mulet i världen utanför, men inne i bilen var det stämningsfullt och skönt.
Jag lyssnade på Uggla & Uggla som jag alltid brukar göra på fredagar i bilen hem från jobbet och i matkassarna i baksätet fanns det läckerheter från delikatessdisken. Hos mig fanns det tydliga förväntningar på kvällen och den annalkande helgen.
Skulle bokat en resa sedan, men kvällen gick fort och efter att alternativen bantats ner till två, var jag alldeles för trött för att fortsätta fokusera, så jag somnade.
Kanske är jag tröttare nu än vad jag brukar, men annars är vardagen här igen..här hemma hos mig.

Jag tänker just nu i stunden på det där medan jag stirrar in i en med böcker fullmatad hylla. Hur vardagligt allt blivit igen och att jag nu kanske lyckats komma i fas med det, trots att jag fortfarande lider av någon sorts svåröverkomlig trötthetssymptom. För jag vill komma igång att skriva igen, blogga, planera nya resor och förbereda spännande projekt. Jag vill träna och må bra och inte känna mig så där jobbigt nedstämd som jag gör ibland. Hösten är här och jag vill så gärna omfamna den.

I går kväll fick jag ett textmeddelande från ett person som minst sagt kände oro över framtiden. Det var de svenska politikerna som stod i blickfånget för oron och deras totala oförmåga till att vara ”normala”.
De kallades dårar och en galen samling. Och kanske är det lätt att känna det så tänkte jag, med ett samhälle av människor utan egen självrannsakan. Och tänk om (gud förbjude) att det är  medborgarna som egentligen är galna… och så kom jag att tänka på vad Hjalmar Söderberg ofta upprepade.
”Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen, de är ju i majoritet i folket”.

Onsdag.
Tidig morgon och jag dricker en espresso och tänker på en annan morgon i Tombstone på Ok Café i somras. Det var tid för frukost och matsalen var fylld med äldre stadsbor som sörplade sitt kaffe och mumsade på sina sirapsfulla tjocka pannkakor med välbehag.
Jag bad om starkt svart kaffe till min mat och den trevliga herrn vid bordet bredvid försäkrade att kaffet här var starkt och gott. För som han sa, annars skulle han aldrig dricka kaffe här. Han var pensionerad polis och livet självt krävde just det – starkt kaffe.

Det skulle dock visa sig att kaffet ej var starkt med svenska mått mätt, utan snarare blaskigt svagt. Detta diskuterade jag och Anette, något som den trevliga herrn vid bordet tycktes snappa upp, för när vi senare hade ätit upp och önskat  honom en trevlig dag, gjorde han detsamma på typiskt trevligt amerikanskt vis, men la också till:
” I’m sorry we don’t serve espresso here in Tombstone”.
Det där tänker jag på denna morgon medan jag dricker min espresso. Att om det funnits espresso i Tombstone hade det inte varit Tombstone.

Jag har haft en fin dag. Från den tidiga morgonen till i kväll.
I morse 1,8 grader. Jag i shorts och somrig utstyrsel. Några timmar senare något över 20.
Det är sån tiden är nu. Stora värmeskiftningar mellan morgon och kväll.
Och som lyckligt lottad har jag kunnat vara utomhus och få upplevt hösten på sitt bästa sätt.

Jag tror att jag ger den här årstiden en chans i alla fall.

 

 

Den här helgen har jag tillbringat i Västmanland. Tid i bilen både dit och hem. Tid för att lyssna på bra musik och prata med vänner, men också för att reflektera.
Reflektera över nu. Om energikris, prischocker och krig, men också konstateranden om att jag varit med om det förut. Att saker kommer igen och att vi människor, inklusive mig själv ofta har tråkigt kort minne…och så kläderna då förstås… när jag var ett barn.
När jag var barn var mamma hemma, vi hade ett finrum, en bil och huset var alltid olåst
Att ringa var dyrt. Att ringa ”lokalt” var ok, men ringa ”riks” var riktigt dyrt. Något som ständigt gjorde sig påmint, då de flesta av mina släktingar bodde långt från Dalsland.
I juli månad ”stängde” Sverige och pappa, mamma, min bror och jag åkte på bilsemester i Sverige. Jag lärde mig Närke, Dalarna och Stockholm. Det var där som vi hade släkt. Så mycket mer fick jag aldrig se av vårt avlånga land.

Det var mycket radio hemma och där pratades det om Oljekris, en miljörörelse på frammarsch, men också en urstark vänsterrörelse.

Jag minns Watergate, när USA lämnade Vietnam, den Iranska revolutionen och hur Pinochet tog makten i Chile. Det var sånt man snappade upp från nyhetssändningarna på radion.

Men framförallt minns jag klädmodet.
Det skulle vara mönster. Mycket mönster. Randigt, blommigt, batik och leopard och det gärna i färger som gult, orange, brunt och grönt. Jag var inte klädmedveten, men förstod att detta var något helt unikt.
Av allt det där som hände under mina första 10 år, är nog just det där jag minns allra mest; Färgerna, mönstrerna och all manchester.
Det här har jag tänkt på denna helg bland träningspass, fester och goda vänner.

Jag sitter vid ett skrivbord på ett stadshotell.
Jag känner mig trött och sliten och om jag blundar kommer jag säkerligen somna inom ett par minuter. Taiso är annorlunda och jag trivs med att prova på något nytt. Min kropp ömmar. Rygg och nacke värst. 3 timmar med det nya har gjort mig levande.
Nu skall de bli middag.
Men först en liten promenad längs en sjö..i duggregn
Dagar i Bergslagen.
Jag lever - jag lever.

Det blev som att den där resan som vi gjorde till amerikanska mellanvästern förlamade mina möjligheter till att utrycka mig om det jag varit med. Kanske för att det blev så många intryck.
Så många platser, så många möten och allt på en begränsad tid.
Ny dag och nytt äventyr.
Jag hoppas att jag skall ta mig ur den där förlamningen snart, komma fram och verkligen sätta ord på alltihop.

Nationalparken Yellowstone höll verkligen allt som den lovade. Jag har tänkt tillbaka på tiden där under den här helgen. Tänkt på bergen, vattenfallen, alla djuren, skogen, de öppna fälten, Geyserna, de varma källorna och Yellowstone Lake.
Jag har tänkt på hur högt upp vi befann oss under de där dagarna och hur jag stundtals besvärades av den så friska, men tunna luften.
Kvar är hundratals med bilder.
Jag tittar på dem igen.

Tänker på de där bergsmännen John Colter och Jim Bridger som jag lärde mig om som barn, men under resans gång tycktes mig lära känna.
De levde här...i Yellowstones då näst intill ogenomträngliga vildmark.
John Colter har fått ta åt sig äran att han var den första Europé och vita man som tog sig in och ut i Yellowstone. Misstänker att Bridger kom strax efter.

Jag tittar på alla dessa bilder, minns och tänker mig tillbaka. Jag hade gärna stannat i Yellowstone.

Augusti är på väg ut.
Jag skall påbörja min fjärde arbetsvecka sedan semestern tog slut.
Jag tror att jag börjar få ordning på allt nu. Få den där strukturen som jag så väl behöver för att klara av mitt hektiska liv.
Efter att jag kom hem från Denver kom jag aldrig i kapp med någonting. Det är så som det känns.
Jag skriver inte ens. Inget bloggande att prata om, inget romanskrivande.
Hösten kommer nog som min räddare trots allt.
Solens sköna strålar har blåst bort och tog med sig värmen. Ljuset försvann också. Nu skall det bli grått. Jag tar det med jämnmod.
Och jag har börjat att drömma igen…Jag vill fira hösten i New York. Ströva omkring i central park hela dagarna och tillbringa nätterna på rockklubbar i East Village.
Det är nu som allting börjar igen.

Ukrainas självständighetsdag.
6 månader sedan Ryssland startade kriget.
Jag minns att det vat kallt i New York den där dagen då nyheten nådde världen.
Världen kändes hopplös och osäker.
Jag skulle ljuga om det inte påverkade mig. Påverkade hela den där dagen.
Jag kommer alltid minnas var jag befann mig när jag möttes av nyheten om kriget.

Vi gick  7e avenyn fram utan mål sedan. Vid korsningen till 36e gatan ljöd kyrkklockorna och tiden stannade tillfälligt. Vi tog 39e upp till 9e avenyn och gick in på Nittis bar. En stund för reflektion.
En hel värld for förbi, men där och då stod allt stilla.

Ananassplitt. Kanske min favorit glass.
En kväll i hängmattan innan allt rasar.
I morgon börjar allt om igen.
Det är tiden som går. Livet som har sin gång.
Jag samlar på sömn. En rejäl bristvara (som information för den intresserade).
Natten kommer till räddning. Morgondagen med nya förhoppningar och tilltro.

Eftermiddagen i hängmattan.
Sån där skön avkoppling som jag hade som mål inför sommaren att faktiskt få göra.
Att bara få somna in medan man sakta och lugnt gungas från sida till sida. Ibland är det så lite som krävs för att man skall känna total tillfredställelse.

Idag har jag och Anette gått igenom bilder från vår resa västerut, men också texter och annat som vi förknippar med den där helt fantastiska road-trippen.
Iklädda i för dagen våra Durango-tischor tog vi oss också ut på en härlig promenad i ett omväxlande landskap. Precis så som vi uppfattade den gamla guldgrävarstaden Durango och dess vackra vildmark strax inpå staden.

En dag perfekt för en långpromenad med möjlighet att göra avstickare mot okända mål.

Snart har vi hösten här...och vintern...
Då kommer det här vara en dag som jag kommer tänka tillbaka på och minnas väl.

Jag har lyssnat en del på Warren Zevon det senaste.
Kanske för att det i dagarna är precis 17 år sedan han gick bort.
Det Känns ofattbart att det faktiskt var så länge sedan. Det finns så mycket som jag lärde mig uppskatta i just hans låtsnickrande. Disorder in the House som han gjorde en bejublad duett med Bruce Springsteen förstås och de där lyckade samarbetena med Tommyfavoriter som Bob Dylan, Neil Young och Don Henley. men bäst var han faktiskt själv. Jag tänker på det där avsnittet med Letterman då han berättar om sin vän Zevon. Hur han var och hur sedan Dawes kom upp på scenen och gjorde Zevons mästerverk Desperados under the eaves, så där lidelsefullt bra så att man bara fick rysningar.
Warren Zevon fick lungcancer och blev inte mer än 56 år, men hans musik lever vidare. Inte allra minst med hjälp av Dawes.

Det har blivit en grej att ta bild på varje delstatskylt innan vi åker igenom.
Så här långt har det blivit 6 stycken.
Nu är vi i Utah.
Det har varit Anettes speciella projekt med Utah och framför allt Salt Lake City.
En spännande stad. Ännu ett spännande äventyr.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Semestern är slut. Jag har gjort min andra vecka på jobbet.
Men inte för så länge sedan var jag ute på vägarna och under drygt två veckor avverkades nästan 600 mil. Det kräver sin musik.
För en av de viktigaste ingredienserna när man är on the road är just att lyssna på skön musik. I USA är det bara att välja att vraka bland alla lokala radiostationer. För vår del var det självklart att kryssa mellan de olika Countrymusik-kanalerna som fanns i mellanvästern. Förutom mycket George strait och Garth Brooks var det just de här låtarna som spelades mycket och som fick vår uppmärksamhet.
Här kommer sommarens låtar enligt mig.
Lägg till listan bland era favoriter, lyssna, njut och ta hand om helgen. Den kommer aldrig mer åter... Men musiken består.

Salt Lake City och Utah har varit Anettes speciella projekt inför den här resan. En del av det var att förkovra sig i i historien bakom hur mormonerna kom till Utah.
Det blev en minst sagt spännande upplevelse i Temple Square och när vi efter varit i det speciella museet och centret för "sista dagars heliga-rörelse" och på ett proffsigt sätt lyckats undvika de många missionärerna som ville stämma av med oss så blev vi tillslut "fångade" utanför det gamla kapellet (där allt startade i Salt Lake en gång), av Syster Bernier och Syster Milleman.
Efter att vi utbytt artighetsfraser och vi berättat att vi kom från Sverige blev vi förhörda om våra kunskaper om gud och när frågan kom om vi hade en stark religiös tro hade Anette redan tröttnat på sitt "projekt"...

De var så dedikerade (och kanske t om hjärntvättade) och när syster Milleman började gråta efter att själv berättat om sin starka tro var stämningen på topp. Det blev en lång diskussion i ren vänlig ton och när vi försökte tacka för pratstunden och hänvisa till att vi var så sugna på att gå in och titta i kapellet, tackade de också så vänligt, för att i nästa sekund kasta till oss ännu en fråga om hur vi såg på gud och hur vi ville leva med honom. Och så började det om...

Väl inne i kapellet sedan möttes vi upp av nya systrar och allt började om igen. När vi tillslut lyckades ta oss där ifrån, nu med raska steg konstaterade Anette "sånt här orkar jag inte med när jag har semester"
Och där avslutades projektet om mormonkyrkan.

Jag i gränslandet.
Visst låter det lite mystiskt och fantasieggande när man beskriver något så?
Gränslandet mellan götar och svear, en obygd mellan en bygd och en annan.
Tiveden - själva gränsen mellan Svealand och Götaland. I de trakter där min far är född.
Nu sitter jag på stranden. Det är stilla och en härlig kvällssol i ansiktet. Jag tittar på när ungdomarna tar sig ett kvällsdopp.
Våra söner.
Nu vuxna unga män.
Tiden gick så fort.
Men Tiveden är sig likt och precis så som när vi var här när pojkarna var små.
Vissa saker ändras inte.
Vissa saker skall inte förändras.


Dessa dagar är mestadels ljusa och varje ögonblick, varje sekund, levs med en sådan innerlighet att jag blir trött bara av att tänka på det. Här händer det saker hela tiden och när jag väl fått sätta mig ner för att fundera, läsa eller lösa korsord, kommer nästa aktivitet upp. Märklig känsla ändå att det ibland känns det som att man behöver semester från semestern.
Och min omvärld är mestadels tokig. Flyplanet från Malaysian Airlines skjuts ner över Ukraina och det är markoffensiv i Gasa. Män vill vara feminister och tas på samma allvar i debatten som sina kvinnliga dito, men släpps inte in av just dessa kvinnor och hela den här feministgrejen når på något vis i min värld sin kulmen i absurdhet och idioti. Alla tycks vilja vara feminster just nu, men få verkar klara av att kvala in...Jag är inte en av dem.
Jag beundrar folk som vågar stå upp mot orättvisor och förtryck. Jag uppskattar folk med åsikter, även om jag inte alltid håller med dem. Men jag har aldrig förstått det här med att man måste "predika och förkunna" sina åsikter. Att man gör sig till en predikant över andra.
Och så har vi hela Expressens bevakning av Mikael Persbrandt som bara blir mer och mer absurd (om det ens går), men Linda Skugge skriver en mycket intressant och bra Krönika om "Ungdomarna som inte vill jobba", eller för den delen ta vilket jobb som helst och i mycket av det hon skriver har hon rätt, även om det som alltid inte blir rättvist när man generaliserar. Självutnämnda experter rasar förstås, men för kanske första gången delar jag samma åsikt om något med Skugge. Saker och ting förändras. Livet rullar på och jag försöker hänga med, semester till trots. Och medan jag ägnar mig åt reflektion pågår ett helt liv utanför min "reflektionsmur". Nya oroshärdar dyker ständigt upp, nya sensationer, skandaler och idéer, (både bra och dåliga). Och på min semester finns inte mycket tid för fortsatt reflektion. Nya aktiviteter är på ingång. Semester måste levas och levas hårt och jag lever ständigt med tanken att jag snart måste ta semester från denna semester.

Det fanns en tid när barnen var små när vi pappor tog med våra barn om sommaren för några dagars camping i Tiveden. Senaste gången var 2015.
Nu gör vi om det igen.

Jag somnade så där.
I stolen i vattnet.
Kanske är det så att ha semester ? Att man kan koppla av så att man kan somna varsomhelst.
I lägret vilar lugnet.
Inga stressmoment där.
En skön dag tillsammans igen .
Där tid inte existerar.

Att bryta ett läger.
Att plocka ner och lämna en vacker plats som varit skådeplats för återförening och glädje.
En plats fylld av förväntan och lust, men också skratt och allt i stunden.
Men en dag för uppbrott kommer alltid.
Det oundvikliga och realistiska i en och samma förpackning.
Det finns alltid en sorg i att bryta ett läger,
men en dag skall jag bygga upp ett nytt.

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar.
Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the Oregon trail och vandra Bozeman-leden upp...bland annat.
En pojkdrömsresa i verklighet och dikt, att få uppleva lite grann av det där som mina barndomshjältar en gång fick uppleva. Jim Bridger, Kit Carson, Davy Crockett och Daniel Boone. För just de där fyra kom att bli mina hjältar, även om jag kanske ändå gillade Red cloud och Sitting Bull mer..För jag var ett barn som inte bara älskade att leka indianer och cowboys, utan också fascinerades av myterna, kulturen och på sättet de levde.
Så om ett litet tag flyger vi till Denver för att sedan med bil resa de cirka 450 milen genom 8 stater, med målet att få den ultimata upplevelsen av natur, kultur och historia.
Och jag kommer berätta om allt här.

Idag när jag satt försjunken över kartan och kollade in resvägen mellan Flagstaff ner till Tombstone för att fortsätta sedan till Santa Fe, slog det mig att det kanske hade varit kul ändå att ta sig bort till Fort sumners och besöka Billy the Kids museum och grav. En liten extrasväng på kanske drygt tre timmar.
Och när jag satt där och funderade och spanade hade jag ganska snabbt tagit mig ytterligare 3 timmar in i Texas och Amarillo....
Det blir så lätt att man drömmer sig iväg och lägger till lite extra när man försjunker sig in i en karta fylld av vägar och möjligheter.
Precis som om man skulle ha all tid i världen.

Tiden går fort och nu kan jag räkna timmarna om jag vill.
Om en stund skall jag skriva det sista How the west was won - inlägget innan avfärd. En sammanfattning över alla dessa mil som planeras att avverkas.

Så kommer den där dagen när nedräkningen går från dagar till timmar. Då man inte längre vill gå och njuta över det som ligger framför en, utan vill komma iväg, kasta sig ut och starta upp..
Jag är där nu och efter dagar av orosmoln runtomkring, önskar jag nu bara lugn och att komma iväg.

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar.
Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the Oregon trail och vandra Bozeman-leden upp...bland annat.
En pojkdrömsresa i verklighet och dikt, att få uppleva lite grann av det där som mina barndomshjältar en gång fick uppleva. Jim Bridger, Kit Carson, Davy Crockett och Daniel Boone. För just de där fyra kom att bli mina hjältar, även om jag kanske ändå gillade Red cloud och Sitting Bull mer..För jag var ett barn som inte bara älskade att leka indianer och cowboys, utan också fascinerades av myterna, kulturen och på sättet de levde.
Så om ett litet tag flyger vi till Denver för att sedan med bil resa de cirka 450 milen genom 8 stater, med målet att få den ultimata upplevelsen av natur, kultur och historia.
Och jag kommer berätta om allt här.

Det handlar om några få timmar nu och jag skriver mitt sista inlägg av How the west was won innan avresa mot Denver.
Jag hade en ambition att jag skulle hinna skriva om alla de stopp som var inplanerade innan avvresa, men kom till Yellowstone national park. Det kan ni läsa om här.
Men vart gick resan sedan? Nu sammanfattar jag hela rutten här.

Resan
Denver, Colorado Info
Fort Laramie, Wyoming Info
Deadwood, South Dakota Info
Little Big Horn, Montana Info
Cody, Wyoming Info
Yellowstone National Park, wyoming, Idaho, Montana Info
Jackson Hole, Wyoming Info
Salt Lake City, Utah Info
Grand Canyon, Arizona Info
Tombstone, Arizona Info
Santa Fe, New Mexico Info
Durango, Colorado Info
Denver

Så här ser planen. Om 2 1/2 vecka vet vi hur det blev.

Fyra timmar i Zürich.
Men det känns inte alls jobbigt.
Somnade innan vi lyfte från Landvetter och vaknade av dunsen när vi landade.
Jag har den där fördelen att jag kan sova på flyg och inte har några problem med det.
Nu tid för förströelse och samtal om livet.
Inte alls ansträngande.
Frid och lugn råder och förväntan på vad som komma skall.

Vi la oss runt nio i går kväll, efter rib racks på Ruby tuesday.
Kaninerna sprang runt våra fötter på både vägen dit och hem. Framförallt de riktigt små som ännu inte tycktes fått någon styrsel på sitt spring.
Någon större rädsla för människor verkar dock inte finnas.

Vaknade strax innan fyra på morgonen. Tidsomställningen gör sig påmind och jag känner mig faktiskt pigg trots allt.
Klockan sex blir det frukost och sedan rullar vi uppåt. In i Nebraska, vidare till south Dakota med stopp i Wounded Knee. Där som en av USAs mörkaste dagar utspelade sig 1890 när över 300 kvinnor och barn masakerades av armen efter att de oroat myndigheterna genom  andedans.
Händelsen innebar i praktiken ett slut på det krigstillstånd som rått i nästan 40 år mellan USA och prärieindianerna.

Därefter Mount Rushmore för att avsluta dagen i Deadwood.
Vi får se hur det går med den planen.
Klockan sex öppnar frukosten. Sedan åker vi direkt.

Jag har alltid tyckt att Denver är en sån vacker stad och det blir så påtagligt när man kommer från luften.
Den imponerande skylinen inramad av bergen.
Som barn och i mina ungdomsår, såg man på kampen om Colorado på teve, Centennial och man missade inte heller ett avsnitt om den mäktiga familjen Carrington i serien Dynastin, som intrigerade i den tjusiga Denvermiljön. Antagligen föddes min kärlek till Denver och Colorado där.
Nu är vi i staden vi strax kommer lämna, men om ett par veckor kommer vi få möjlighet att utforska den lite bättre.
Det är här resan börjar på riktigt.

Tidig morgon i Deadwood, South Dakota.
Igår körde vi de åttio milen genom Nebraska och till South Dakota.
Ja jag ändrade resrutten precis i sista stund. Det visade sig vara ett bra drag
Störst intryck gjorde minnesplatsen för Wounded Knee massakern samt dess kyrkogård. Det berörde verkligen och är något som jag kommer bära med mig länge. Likaså vår lunch tidigare under dagen i Lakota-reservatet i Pine Ridge. Mer om det kommer jag återkomma om här. Det kräver mer reflektion och många rader.


Black Hills är så vackert och Mount Rushmore var storslaget och i Pedddington County i Badlands såg vi vår första bison-hjord. Enorm häftig upplevelse. Tyvärr gick kameran sönder tidigare under dagen så bilden är tagen med mobilen.
Om en liten stund blir det frukost för att sedan bege sig ut i häftiga Deadwood.

Mount Moriah - Deadwoods gamla kyrkogård.
Nu en turistattraktion eftersom att Calimaty Jane och Wild Bill Hickok ligger begravda där.
Wild Bill - revolvermannen, sheriffen från Hays city och Dodge city som slår sig ner i Deadwood för att livnära sig som proffessionell pokerspelare.
Calimaty Jane - skarpskytt, spejare och en del till.
De har lärt känna varandra i Laramie. Under flera år umgås de aktivt i Deadwood.
Legenden säger att hennes sista önskan var att få bli begravd bredvid wild Bill.
Och om så var fallet så fick hon det.

Kyrkogården ligger otroligt vackert flera hundra meter ovanför Deadwood. Jag letar sedan efter svenskar som kan ligga begravda där. Jag hittar några stycken...fascinerande så att det förslår. Lite längre fram skall jag forska i vilka de där människorna var och vad som drev unga kvinnor och män från Sverige till den tidens laglösaste stad - Deadwood.
Guldet förstås,
Äventyret?
Jag är i Deadwood just för äventyret.

Här uppe på berget ligger människor som dog i staden mellan 1875 och 1938. Bland andra Wild Bill Hickok och Calamity Jane är begravda här.

Just nu är jag ute på en spännande resa som går västerut i USA. Under juli och augusti kan du följa oss i bloggen, på Facebook med vlogg och bilder och bilder på Instagram.

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar.
Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the Oregon trail och vandra Bozeman-leden upp...bland annat.
En pojkdrömsresa i verklighet och dikt, att få uppleva lite grann av det där som mina barndomshjältar en gång fick uppleva. Jim Bridger, Kit Carson, Davy Crockett och Daniel Boone. För just de där fyra kom att bli mina hjältar, även om jag kanske ändå gillade Red cloud och Sitting Bull mer..För jag var ett barn som inte bara älskade att leka indianer och cowboys, utan också fascinerades av myterna, kulturen och på sättet de levde.
Vi har flugit till Denver för att sedan med bil resa de cirka 450 milen genom 8 stater, med målet att få den ultimata upplevelsen av natur, kultur och historia.
Och jag kommer berätta om allt här.

Idag var det som att det liksom exploderade! Att allt det hemska behövde komma ut. Domedagsnyheterna om krisens tid. Om höjda räntor, mer vegetarisk mat i skolan, elkris, höjd bensinskatt, smällen för bostadsrättsföreningarna och katastrofen för villaäga

Läs mer

Vi hade kört Cape royal road upp i bergen för att ta oss till Cape Royal-leden. Vandringen tog oss sedan till Encantada picknick area som var just perfekt för att stanna till och njuta av en picknick. Stopp sedan vid Rosevelt view point och Valhalla overl

Läs mer

Min söndag är ljus och blå. Höstens färger omfamnar mig och på min promenad längs det där vattendraget som en gång i tiden var själva navet för den här bygden påminns jag gång på gång hur vacker september kan vara. Som i den där Earth, wind & fire l

Läs mer

Jag kommer kanske aldrig bli mätt på Colorado. Rocky Mountains - detta levande landskap av berg, slätter, platåer och raviner. De 30 högsta bergstopparna i Klippiga bergen i Nordamerika ligger alla i Colorado. Att Colorado är hem för fyra stora nationalpa

Läs mer

Jag är där nu (tror jag) Då jag hittat tillbaka till balansen i mitt liv mellan sött och salt. Och lördagen blev vacker med full fokus på de båda barngrupperna jag är med och tränar och det där har ju blivit som en stående ingrediens i mitt liv. Lördagsm

Läs mer

Jag får en avisering från Facebook att det är 11 år sedan jag satt i den där baren som man kan se på bilden. Legendariska Harrys bar på Via Veneto i Rom. Baren som fick internationell berömmelse när den visades i Fellinis La Dolce Vita. Som alltid går ti

Läs mer

År av våld och skjutningar. Sverige idag. En valrörelse som till stor del handlade om det. Det finns inget romantiskt eller glorifierande kring ond bråd död. I somras åkte jag delvis i brottslingarnas och mördarnas spår. Gamla städer som dagligen förknip

Läs mer

Jag ville läsa om hjältar ur livets bok, om det förgångna och förgängliga, men det visade sig att jag var alltför trött för att öppna den. Och när jag vaknade sedan var allt det där borta och duggregn hade blivit sol och tristessen hopp. Kanske var det en

Läs mer

Det är valvaka på Gränsen. Det har varit mycket god mat och dryck. Nu soffhäng, analyser, humor och en del allvarsamhet. Det händer saker i Sverige.

Läs mer

En fantastisk vacker dag för att gå till vallokalen i. Eric tillhör förstagångsväljarna. Jag har hängt i ett tag. Alla säger att det är det viktigaste valet i mannaminne. Det brukar jag känna varje gång. Däremot tycker jag att det är knepigt, märkligt oc

Läs mer

US Highway 160 East från Pagosa Spring till Durango, är en vacker väg. Det var fantastiska dagar i Colorado. Vi stannade till vid vattenfallen, den mäktiga floden San Juan, vandrade upp i klippiga bergen och mötte några av de vackraste platser jag någon

Läs mer

Det har hänt nu. Övergången mellan en årstid till en annan och varje gång känns det så där onödigt dramatiskt, men därefter är det som att ingenting har hänt. Jag tänkte på det särskilt på min väg hem från jobbet igår. Det regnade och var grått och mu

Läs mer

I går kväll fick jag ett textmeddelande från ett person som minst sagt kände oro över framtiden. Det var de svenska politikerna som stod i blickfånget för oron och deras totala oförmåga till att vara ”normala”. De kallades dårar och en galen samling. Och

Läs mer

Onsdag. Tidig morgon och jag dricker en espresso och tänker på en annan morgon i Tombstone på Ok Café i somras. Det var tid för frukost och matsalen var fylld med äldre stadsbor som sörplade sitt kaffe och mumsade på sina sirapsfulla tjocka pannkakor med

Läs mer

Jag har haft en fin dag. Från den tidiga morgonen till i kväll. I morse 1,8 grader. Jag i shorts och somrig utstyrsel. Några timmar senare något över 20. Det är sån tiden är nu. Stora värmeskiftningar mellan morgon och kväll. Och som lyckligt lottad har j

Läs mer

Den här helgen har jag tillbringat i Västmanland. Tid i bilen både dit och hem. Tid för att lyssna på bra musik och prata med vänner, men också för att reflektera. Reflektera över nu. Om energikris, prischocker och krig, men också konstateranden om att j

Läs mer

Jag sitter vid ett skrivbord på ett stadshotell. Jag känner mig trött och sliten och om jag blundar kommer jag säkerligen somna inom ett par minuter. Taiso är annorlunda och jag trivs med att prova på något nytt. Min kropp ömmar. Rygg och nacke värst. 3 t

Läs mer

Det blev som att den där resan som vi gjorde till amerikanska mellanvästern förlamade mina möjligheter till att utrycka mig om det jag varit med. Kanske för att det blev så många intryck. Så många platser, så många möten och allt på en begränsad tid. Ny d

Läs mer

Augusti är på väg ut. Jag skall påbörja min fjärde arbetsvecka sedan semestern tog slut. Jag tror att jag börjar få ordning på allt nu. Få den där strukturen som jag så väl behöver för att klara av mitt hektiska liv. Efter att jag kom hem från Denver kom

Läs mer

Ukrainas självständighetsdag. 6 månader sedan Ryssland startade kriget. Jag minns att det vat kallt i New York den där dagen då nyheten nådde världen. Världen kändes hopplös och osäker. Jag skulle ljuga om det inte påverkade mig. Påverkade hela den där

Läs mer

Ananassplitt. Kanske min favorit glass. En kväll i hängmattan innan allt rasar. I morgon börjar allt om igen. Det är tiden som går. Livet som har sin gång. Jag samlar på sömn. En rejäl bristvara (som information för den intresserade). Natten kommer till r

Läs mer

Eftermiddagen i hängmattan. Sån där skön avkoppling som jag hade som mål inför sommaren att faktiskt få göra. Att bara få somna in medan man sakta och lugnt gungas från sida till sida. Ibland är det så lite som krävs för att man skall känna total tillfred

Läs mer

Idag har jag och Anette gått igenom bilder från vår resa västerut, men också texter och annat som vi förknippar med den där helt fantastiska road-trippen. Iklädda i för dagen våra Durango-tischor tog vi oss också ut på en härlig promenad i ett omväxlande

Läs mer

Jag har lyssnat en del på Warren Zevon det senaste. Kanske för att det i dagarna är precis 17 år sedan han gick bort. Det Känns ofattbart att det faktiskt var så länge sedan. Det finns så mycket som jag lärde mig uppskatta i just hans låtsnickrande. Disor

Läs mer

Det har blivit en grej att ta bild på varje delstatskylt innan vi åker igenom. Så här långt har det blivit 6 stycken. Nu är vi i Utah. Det har varit Anettes speciella projekt med Utah och framför allt Salt Lake City. En spännande stad. Ännu ett spännande

Läs mer

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att

Läs mer

Salt Lake City och Utah har varit Anettes speciella projekt inför den här resan. En del av det var att förkovra sig i i historien bakom hur mormonerna kom till Utah. Det blev en minst sagt spännande upplevelse i Temple Square och när vi efter varit i det

Läs mer

Jag i gränslandet. Visst låter det lite mystiskt och fantasieggande när man beskriver något så? Gränslandet mellan götar och svear, en obygd mellan en bygd och en annan. Tiveden - själva gränsen mellan Svealand och Götaland. I de trakter där min far är f

Läs mer

Dessa dagar är mestadels ljusa och varje ögonblick, varje sekund, levs med en sådan innerlighet att jag blir trött bara av att tänka på det. Här händer det saker hela tiden och när jag väl fått sätta mig ner för att fundera, läsa eller lösa korsord, komme

Läs mer

Det fanns en tid när barnen var små när vi pappor tog med våra barn om sommaren för några dagars camping i Tiveden. Senaste gången var 2015. Nu gör vi om det igen.

Läs mer

Jag somnade så där. I stolen i vattnet. Kanske är det så att ha semester ? Att man kan koppla av så att man kan somna varsomhelst. I lägret vilar lugnet. Inga stressmoment där. En skön dag tillsammans igen . Där tid inte existerar.

Läs mer

Att bryta ett läger. Att plocka ner och lämna en vacker plats som varit skådeplats för återförening och glädje. En plats fylld av förväntan och lust, men också skratt och allt i stunden. Men en dag för uppbrott kommer alltid. Det oundvikliga och realistis

Läs mer

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar. Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the O

Läs mer

Så kommer den där dagen när nedräkningen går från dagar till timmar. Då man inte längre vill gå och njuta över det som ligger framför en, utan vill komma iväg, kasta sig ut och starta upp.. Jag är där nu och efter dagar av orosmoln runtomkring, önskar jag

Läs mer

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar. Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the O

Läs mer

Fyra timmar i Zürich. Men det känns inte alls jobbigt. Somnade innan vi lyfte från Landvetter och vaknade av dunsen när vi landade. Jag har den där fördelen att jag kan sova på flyg och inte har några problem med det. Nu tid för förströelse och samtal om

Läs mer

Vi la oss runt nio i går kväll, efter rib racks på Ruby tuesday. Kaninerna sprang runt våra fötter på både vägen dit och hem. Framförallt de riktigt små som ännu inte tycktes fått någon styrsel på sitt spring. Någon större rädsla för människor verkar dock

Läs mer

Jag har alltid tyckt att Denver är en sån vacker stad och det blir så påtagligt när man kommer från luften. Den imponerande skylinen inramad av bergen. Som barn och i mina ungdomsår, såg man på kampen om Colorado på teve, Centennial och man missade inte h

Läs mer

Tidig morgon i Deadwood, South Dakota. Igår körde vi de åttio milen genom Nebraska och till South Dakota. Ja jag ändrade resrutten precis i sista stund. Det visade sig vara ett bra drag Störst intryck gjorde minnesplatsen för Wounded Knee massakern samt d

Läs mer

Mount Moriah - Deadwoods gamla kyrkogård. Nu en turistattraktion eftersom att Calimaty Jane och Wild Bill Hickok ligger begravda där. Wild Bill - revolvermannen, sheriffen från Hays city och Dodge city som slår sig ner i Deadwood för att livnära sig som p

Läs mer

Här uppe på berget ligger människor som dog i staden mellan 1875 och 1938. Bland andra Wild Bill Hickok och Calamity Jane är begravda här.

Läs mer

Just nu är jag ute på en spännande resa som går västerut i USA. Under juli och augusti kan du följa oss i bloggen, på Facebook med vlogg och bilder och bilder på Instagram. Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske l

Läs mer