Sök blogg
Jag längtar

Några dygns bloggtystnad. Antagligen skönt både för avsändare och mottagare.
En vecka har gått sedan jag kom hem från New York. Den här veckan blev intensiv. Mycket på jobbet, mycket med klubben, lite tid för mig själv… Så där som det blir när man har varit borta ett tag, för att sedan direkt kastas in i hetluften igen.
Jag har inget emot det. Snarare tvärtom. Gillar att vara på gång. Att snarare öka en att sakta ner. Jag är så väl medveten om att om jag får leva länge nog så kommer jag få all tid i världen för att just befinna mig just där som jag har saktat in.

Det är fortfarande januari. Den där gråheten ute har en förmåga att agera klister i en tidsförsvinnande värld. Jag längtar efter solen nu. Det måste medges. Ljusa dagar och ljusa nätter.
Och
Jag längtar efter stränder och solnedgång i vattnet. Barfota-dagar och ett lätt sinne.
Jag längtar efter värme - den där värmen som omhuldar mig med lycka. Både kroppsligt och själsligt.
Jag längtar efter skratt och leende-fyllda dagar och äventyrliga nätter.
Jag längtar och njuter av det.

Det känns märkligt

I mars 2010 protesterade Statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen kraftigt mot flaggbränningen vid Sveriges ambassad i Malaysia. Idag bränns den svenska flaggan obehindrat runtom den muslimska världen utan att Sverige officiellt protesterar. Nyhetssändningar och dess journalister tar inte ens upp den frågan. Ingen tycks heller minnas Malaysia 2010. Inte journalisterna och Inte ens de så kallade sverigevännerna. Något som känns minst sagt anmärkningsvärt.

I Malaysia för snart 13 år sedan tågade hundratals personer mot ambassaden i huvudstaden Kuala Lumpur där den svenska flaggan brändes utanför ambassaden i samband med att demonstranterna protesterade mot de svenska tidningar som publicerat konstnären Lars Vilks karikatyr av profeten Muhammed som rondellhund.
Händelsen polisanmäldes och regeringen protesterade den gången tydligt och bestämt mot att man brände svenska flaggor.
Något som inte tycks hända nu.
Det känns märkligt att rena provokationer mot Sverige tycks vara tillåtna och att jag i stunden tycks vara den enda som överhuvudtaget reflekterar över det.

Vår historia

Vardag.
Januari lever i en evighet. Bra för mig med ett liv som går allt snabbare mot slutstationen. Det kan låta dramatiskt, men genom att tänka så blir Januaritristessen en aning mildare.
Några minuters andrum. En paus innan allt skall hända. Jag i stillhet, försöker att inte tänka på någonting. Det regnar ute. Jag hör det, men ser inte. För en vecka sedan promenerade jag i Central park. Solen sken på en blå himmel. Det är nu, en tid senare som jag försöker få ihop det. Alla skeenden och händelser som bara for förbi. Att så här efteråt få återskapa dem till minnen. Jag och två unga män som skrev historia. Vår historia.
Skylten

(Tryck på bilden ovan för att se den ordentligt)
Ny dag, ny vecka.
Många åker iväg till arbete.
Flera kommer ha problem med att hitta parkering. Kanske till och med känner lite stress inför det.
Några kommer inte bry sig ett dugg, utan ställa sig där man anser sig ha rätt att stå. 
Just där skulle denna skylt komma väl till plats.
En skylt i ett bostadsområde runtomkring Franklin avenue, New York.

Som vanligt igen

Vi är hemma igen. Underbart är underbart och där ibland också kort.
Vi hade verkligen det bra i New York. En vecka full med roliga, spännande saker. en vecka som nu blivit till sköna minnen och berättelser.

Efter att vi kom hem blev det judo direkt. Ingen tid för vila och att fixa jetleg. Träningspass på morgonen och därefter iväg till tävlingsarenan och se, coacha och heja fram klubbens duktiga judokas. Jag älskar att hålla igång.
Vi är hemma igen och allt blir åter som vanligt.Vi är hemma igen. Underbart är underbart och där ibland också kort.
Vi hade verkligen det bra i New York. En vecka full med roliga, spännande saker. en vecka som nu blivit till sköna minnen och berättelser.

Efter att vi kom hem blev det judo direkt. Ingen tid för vila och att fixa jetleg. Träningspass på morgonen och därefter iväg till tävlingsarenan och se, coacha och heja fram klubbens duktiga judokas. Jag älskar att hålla igång.
Vi är hemma igen och allt blir åter som vanligt.

Möten i New york

Det viktigaste med att möta andra kulturer och se andra länder är samtalen. Samtalen med människorna som bor och verkar just där. Att lyssna, samtala, att vara nyfiken, att lära sig.
Det har vi på den här resan fått möjlighet till.  T ex när vi träffade tre äldre damer i central park som var nyfikna på oss, på Sverige, på hur det egentligen var med Sverige och Covid när pandemin var som värst? Stämde det som de hörde om oss på nyhetssändningarna? Sedan pratade vi politik, om ”det andra viruset” som de kallade Trump, om två jobbiga år med republikanerna i styret, men att det sedan skulle vända igen, bli bättre. det var deras övertygelse. Vi fortsätter att prata om HM, om väder och vind och massa mer och det blev ett sånt där trevligt och viktigt samtal som jag tror att vi alla tre kommer bära med oss länge. Sedan tog de den här bilden på oss tre.

Kontraster

Jag tänkte på det på vår promenad runt i det vackra. På Central Park om sommaren, hösten och vintern. Minnen från Central park Zoo, Lennon memorial, Strawberry Fields och Dakota building...



Minnen om sommaren när man går The Mall fram, men stannar till för vila och glass/dricka -inköp. Hur man korsar Terrace drive. Stannar till vid Bethesta Terrace, Bethesta Fontain och tittar sedan på hur folk roar sig med en liten roddtur på The Lake.


Minnen om en varm och solig sommardag och det är jag som slagit mig ner i gräset kisandes mot solen.


Inget kan bli så mycket bättre än där och då. Jag i en grön oas i världens bästa stad och allt jag behöver fundera på är: när det är dags att traska vidare.


Men, det fungerar bra om vintern också. Central Park är fortfarande sprakande, men på ett annat sätt. Avkopplande promenad och samtidigt uppsikt över New Yorks vackra skyskrapor intill parken.


Lunch på Tavern on the Green, sedan en eftermiddags drink i The Loeb Boathouse. Metropolitan Museum of Art precis intill, Guggenheim och American Museum of Natural History bredvid för den kultursugna.


Det här är verkligen Kontrasternas stad där stadens puls och hets möter lugnet och friden. Hur kan man inte älska det här?




New York rain

Det har varit en regndag och vi har under dagen rört oss runt Herald Square. Vi har gått i affärer, fikat, handlat och ätit. Allt från modell dyrare märkesaffärer, trevliga NHL-varuhuset till legendarisk gitarrbutik. Jag har inte fått handlat något, men det har varit en jättemysig dag trots regn. I New York finns alltid något att göra, något att se, lyssna på eller besöka och jag har ingen lust alls att åka härifrån

The Bitter End

Vi har fått ett bord längst fram mot scenen.
Kvinnorna vid bordet vänster om oss dricker Kopparbergcider. De ser förväntansfulla ut när de blickar upp mot scenen och inväntar kvällens framträdande.
Vi är också förväntansfulla. Jag älskar det här stället. Min favorit bland klubbarna i Greenwich Village.
På tidigt 60-tal hängde kändiseliten här. Joni Mitchell, James Taylor, Woody Allen, Billy Crystal och Bill Cosby.
Bob Dylan älskade att spela biljard just här och titta på de som uppträdde på scenen.
Här hängde Benny Goodman, Frank Sinatra och Duke Ellington.

I mitten av 70-talet var det här efter ett antal spelningar som Bob Dylan's Rolling Thunder Revue föddes. Efter ett antal spelningar på The Bitter End tillsammans med vännerna Joni Mitchell, Roger McGuinn, Ramblin' Jack Elliot, Joan Baez, T-Bone Burnett, och Mick Ronson gav han sig ut på den legendariska turnén som Martin Scorsese för ett par,tre år sedan gjort en film om.

I nutid var det här som Taylor Swift spelade på kvällarna innan hon slog igenom. Lady Gaga likaså. De känns likt sina föregångare till musikhjältar och hjältinnor så närvarande här inne. Historierna sitter i väggarna, de många berättelserna härifrån är luften som vi andas.

Nu är det Taehee som gäller på scenen. Det är bra, utlämnade och förföriskt vackert. The Bitter End som det skall vara och livet där utanför är satt på paus.

Apollo theatre

När man är i Harlem får man inte missa ett besök på Apollo Theatre. 
Vi gick förstås in och fylldes av ren och skär musikhistoria. 
Få scener har haft sån stor påverkan på jazz, swing, bebop, R&B, gospel, blues och soul som klassiska Apollo theatre i Harlem. 
Apollo öppnades 1914 och började introducera de första (idag klassiska)  amatörnatttävlingarna 1934. 
Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Billie Holiday, Sammy Davis Jr, James Brown, Gladys Knight, Luther Vandross, D'Angelo, Lauryn Hill och otaliga andra började sin väg till stjärnstatus på just Apollo-scenen.
Mer musikhistoria än vad Apollo rymmer är det få ställen som klarar matcha. 


Bleecker Street

Igår kväll gjorde vi nedstamp bland klubbarna på Bleecker Street. 

På väg mot Harlem

Vi är på väg upp mot Harlem. Det skall bli stadsvandring, fik och Gospel. Klockan ett har vi ett bord hos Marcus Samuelsson på Red rooster.
Jag ser framemot att promenera runt i dessa ruffiga, men mysiga kvarter. 

Lobster roll

Något som man måste göra när man är i New York är att besöka Luke’s Lobster i Brooklyn och äta en Lobster roll.  Det är iallafall ett måste för mig.
En lobster roll är en snabbmatsrätt från New England som består av en hummerröra som serveras i korvbröd.Till New York skeppas färsk hummer från Maine och en Lobster roller från Luke´s riktigt smälter i munnen och tar snart slut. Då kan man köpa en till…men det kostar dig  drygt 300 kr till….
Snabbmat i Amerika behöver inte vara billigt.
Ny dag i New York

Efter den tidiga frukosten slocknade ungdomarna igen. Kanske lika bra det då vi har ett späckat program i dag som skall avslutas på NYs häftigaste rock-klubb. 
Jag är sugen på att börja i Bryant park och åka lite skridskor, men inser att det inte är det bästa just nu för mitt knä som fortfarande är under rehab. Men en promenad i central park blir det.
Det skall bli sol och klarblå himmel även idag, även om det är kyligt i New York. 
Det är fortfarande vinter och den här staden är vacker i alla årstider. 

Matchdag i stan

Montreal Canadiens har varit i stan. Madison Square Garden utsåld. En målfattig match, men inte för den skull icke sevärd.
Bland supportrarna sedan var det dystert. Några av dem valde att äta på samma krog som oss. Jag däremot kände i den stunden förnöjsamhet över att jag inte behövde bry mig ett dugg.

Levande

Det finns en njutning med att hänga med unga människor.
Nyfikenheten, öppenheten för det nya och det ibland oskuldsfulla barnsliga.
Att dessutom få göra det dygn efter dygn känns som ett otroligt privilegie. Det är skratt, oväntade händelser och överraskningar mest hela tiden.
Och ja…jag gillar egentligen inte överraskningar, men i det här formatet gör det mig levande och på något sätt odödlig.

Så som jag vill ha det

Söndag morgon.
En hel dag som ligger framför oss.
New York är kallt, men soligt.
Det finns planer, men samtidigt vet jag att det är det där oväntade som man kommer minnas. Det där som inte var planerat.
Vi ger oss ut i morgonen och allt är bara så där New York(igt).
Precis som jag vill ha det.


Bra start

God mat och Eric Claptons gitarr bakom mig i bild. Till det trevligt sällskap vid bordet. En bra start på den här resan. 

We are the American dream

Jag och mitt resesällskap. 
Nu skriver vi nya berättelser. 
Tidig morgon och hela dagen ligger framför oss. Europa, världen. 

New York city boys

Vad härligt vi har det här.
Så mycket glädje och upptåg.
Så mycket bra!
Det är dags att stanna världen en stund.
New York state of mind

Så många låtar som skrivits om staden New York och jag har under den här resan funderat på vilken av dem alla som jag tycker är den bästa.

 Jag kommer alltid tillbaka till Billy Joel och otroligt vackra och träffsäkra New York State of Mind. Det där pianot och den där förföriska saxofonen... 
På klubben The Bitter end som jag gärna går på när jag är här  och som vi lyckats att besöka varje kväll under den här vistelsen, står pianot fortfarande kvar som Billy Joel brukade spela på under tidigt 70-tal ,då han återkommande varje vecka stod för underhållningen.

Låten New York state of mind lär kommit till på det där sättet som man som lyssnare hoppas på att den blivit till. Hur Billy med stolthet återvände till New York med Greyhound och Hudson River line och därefter skrev låten när han kommit fram.
Versionen av låten nedan är en personlig favorit då han framför låten tillsammans med Bruce Springsteen här i New York på Madison Square Garden.

Empire state of mind

Tidig frukost.
Därefter kaffe och Good morning America på ABC. En skön start på en ny dag.
Live med Kelly och Ryan  följer. Jag gillar deras morgonshow.
Man skaffar sig lätt vanor och rutiner. Så också när man är iväg på en liten trip som den här. 
Och den här resans temalåt är klassiska Empire state of mind. En låt som vi nynnat på sedan vi kom hit.
Så rätt och riktigt.
Det är en ny dag i New York och den skall levas väl.
There's room for all Among the loved the most

Jag hade skrivit ett av mina bästa blogginlägg.
Det handlade om Jeff Beck och hans livsgärning som en av tidernas absolut främsta gitarrister inom Psykedelisk musik, Rock, pop, funk, jazzfusion och till och med techno. Han var en stilbildare inom alla dessa genrer.
Jag hade skrivit om hur han tog sig an den omöjliga uppgiften att ta över efter den stora stjärnan Eric Clapton i Yardbirds efter övertalning av sin vän Jimmy Page och inte bara gjorde det med bravur, utan också ändrade bandets inriktning från att vara ett bluesband till ett popband. Om hur han därefter 1967 tog med sig vännerna Ronnie Wood och Rod Stewart till USA och bildade Jeff Beck Group. Samma band som jag lyssnade på kvällen när jag tog emot nyheten att Jeff Beck gått bort.

Jeff Beck - säkert okänd för den breda massan, men en av de allra bästa för den smala massan. Han blev kanske aldrig den där superkändisen som sina gitarrkollegor Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughn eller Eric Clapton. Säkerligen eftersom att han aldrig själv sjöng sina låtar, men som gitarrist var han kanske t om med den främsta....

Jag hade skrivit en massa saker, men av någon anledning så försvann bara min text...

Så istället bjuder jag på min favorit-låt bland Jeff Beck- favoriter. Den gamla Curtis Mayfield låten som i stort sett alla artister framförde på 70/80 - talet, men aldrig framförts med den känslan som Jeff Beck och Rod Stewart lyckats med. 
Den där känsliga gitarren tillsammans med en röst utan dess like.
Magi!
Lyssna och njut.


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.

Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem
 här
1948

Idag för 75 år sedan föddes min pappa. I kyrkböckerna står det att han föds i Askersunds landsförsamling, Örebro län.
Nytt för svenska barnfamiljer det här året är att från och med januari inför Sverige allmänt barnbidrag. Storleken på bidraget är då 260 kr per barn och år för barn upp till 16 års ålder. Lite senare under året kommer också bostadsbidrag för barnfamiljer införas.
Något som kommer göra det lättare för många barnfamiljer är att det svenska företaget Findus, under året, som första livsmedelsföretag, lanserar barnmat på burk. Senare under året kommer också den svenska mjöl- och brödransoneringen upphöra.
En annan lag som kommer göra de avsevärt bättre för många svenskar är att lagen om allmän folkpension träder i kraft i januari.
Ute i vida världen tycks också saker och ting bli en aning bättre, just i januari för 75 år sedan. T ex blir Burma och Ceylon självständiga.
Men, så omkullkastas allt då Mahatma Gandhi mördas i New Delhi den 30 januari och i Tjeckoslovakien tar kommunisterna makten genom en statskupp.
Allt känns så nära och osäkert igen.

David Ben-Gurion utropar Israel som oberoende stat den 14e maj och dagen därpå anfaller Egypten, Jordanien, Libanon, Irak, Syrien och Saudiarabien Israel.

I sportens värld är de olympiska spelen det här året i Sankt Moritz och London. Sverige vinner OS-finalen i fotboll genom att slå Jugoslavien med 3-1 på Wembley Stadium.
I skidspåren är det Nils "Mora-Nisse" Karlsson som regerar och bland annat tar sin femte seger i Vasaloppet

I musikens värld händer storartade saker då skivbolaget Columbia lanserar LP-skivan och på radion spelas framförallt Edvard Persson och låten En fattig trubadur och Povel Ramel med Tjo vad det var livat i holken i lördags flitigt.
Kända musiker som föds under 1948 är bland annat Alice Cooper, Andrew Lloyd Webber, Steven Tyler, Eddie Meduza, Tommy Körberg, Py Bäckman, Cat Stevens, Olivia Newton-John, Johnny Ramone, Jackson Browne, Jim Steinman, Glenn Frey, Ozzy Osbourne, och Donna Summer.

De personer som dock är på de flestas läppar är
republikanen Harry S. Truman som vinner amerikanska presidentvalet och Folke Bernadotte som i egenskap av FN-medlare i Palestina presenterar den så kallade Bernadotteplanen. Folke Bernadotte mördas den 17 september i Jerusalem.

Så ser min pappas första levnadsår ut.

Ett hjärta ovanför min säng

Jag har ett hjärta ovanför min säng.
Ett gnistrande hjärta som skapar lugn. Jag ligger och tittar upp mot det nu när jag skriver det här.Klockan är alldeles för mycket och det kommer åter bli en sparsam natt med sov timmar.
Så mycket som är roligt i livet. Så mycket som jag hellre vill göra än att sova.
Och nu i denna stund då jag borde få packat, borde fått gjort klart allt som plötsligt har gjort min tillvaro stressig, känner jag trots allt lugn.
Kanske för att jag tror på en morgondag... kanske för just det där hjärtat som gnistrar så hoppingivande, invaggar mig i en sån skön sinnesstämning. 
När allt faller

Midnatt.Jag borde sova.
Mycket i mina tankar.
Mycket som händer. 
Ett trevligt träningspass som bryter av. En återöppning av min forskning om släkten och det skapar nytt intresse... 
Jag lyssnar på Jeff Beck Group under tiden. En sån supergrupp av sin tid utan att veta om det.
Älskar det där som Jeff Beck, Rod stewart och Ronnie Wood fick till 1968...Ron Wood som dessutom som oftast fick spela bas på den där tiden. 
Samtidigt är det Soledar som faller och ryska framgångar i slaget om Bachmut...världen faller samman en smula och jag förfäras. 
Och i det där så får jag beskedet att en av tidernas främsta gitarrister inte lever längre. 
Jeff Beck är död.
 


En stunds glädje

Ikväll skall jag stå på judomattan igen. Efter några veckors frånvaro.
En ny träningssäsong väntar. Jag behöver hålla mig igång. Hålla mig igång för mitt välmående. Inte bara fysiskt, utan lika mycket mentalt. Jag mår bra av träffa träningskompisarna igen. Att få vara en del i ett sammanhang. 
Måste mitt knä hålla för en stund av ren glädje.

Det börjar just nu

Måndag.
Det är tid för att återgå till det normala. Det normala som för oss flesta innebär inrutade veckodagar. Jag skall börja jobba. Jag skall börja lägga mig i tid. Jag skall sudda bort all den här lättjan inom mig och alla sådana där "vad som faller mig på" fasoner.
Det känns som att jag varit ledig en evighet, men känner jag mig färdig? Fick jag gjort allt det där som jag hoppades på. Svar; Nästan.
Det är som en enda lång semester från mig själv...eller kanske är det semestern från mig själv som börjar nu? Gud vet! Hursomhelst, idag ringde klockan 05.45 och allt blev som innan..kanske...
Det är iallafall ok. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att ta hand om dessa vinterdagar oavsett om de är soliga och vackra  eller grådassiga och fula. Det blir ändå tillslut som det själv vill.
Det viskas om återkomsten, om min comeback till vardagen.
Den börjar just nu.

Återhämtning

Igår var jag på festligheter hos vänner. Det var tårta och livet som skulle firas.
Idag är timmarna tysta och jag har slagit mig ner i biblioteket för att tänka igenom var jag är nu.
I morgon börjar allt igen. Det är jobb, det är klubbens portar som slår upp igen och det är nedräkning inför ett äventyr. Så mycket annorlunda än nu och här.
Jag har varit ledig länge. Det känns. Det är en nödvändighet att starta upp igen. Nödvändighet för mig. Jag älskar att vara igång, även om jag vet att för att känna den här glädjen över ännu en uppstart, behöver jag återhämtning. Jag är där nu -jag är återhämtat.

Nysträngade gitarrer

Att stränga om gitarrer är som balsam för själen.
En nysträngad gitarr är som en renbäddad säng. Lika mycket som man njuter av doften och känslan av att man vill ligga kvar i en oändlighet i sin nybäddade säng, frambringar nya strängar känslan av att man aldrig vill sluta att låta fingrarna dansa över greppbrädan.
Detta är sannerligen ultimat söndags-underhållning.

Inte ett ord


Söndagar använder jag numera åt att dela youtubeklipp. Mina egna filmer. Det har blivit en del genom åren.
Och efter ett litet uppehåll under helgerna bjuder jag här på ett litet klipp från Times Square. Min familj har inte alltid varit lika road av att jag filmar som jag är. Min sons reaktion är på sitt sätt obetalbart och det är därför som jag fortsätter att dokumentera mitt liv även i bild.

Trevlig tittning och en önskan om en fin söndag!

Det handlar om videos. Små korta klipp som jag själv tagit genom åren, som nu får komma fram i ljuset, nå allmänheten. En söndag passar ju perfekt för det ändamålet.
Jag kallar det Tommys Youtube-skatt.


Än så finns det jul kvar

I fjol vid den här tiden var jag på en ö i Atlanten och det firades Los Reyes Magos. När jag kom dit var det som att komma till en svensk julafton. Dekorationer och utsmyckningar både på hotellet och i hela staden. Jag tittade på paraden då Los Reyes Magos ( De tre vise männen) anlände med sina gåvor. Från Castillo de San Felipe genom stadens gator och torg till slutdestinationen Plaza de Europa.
De spanska barnen väntade tålmodigt på morgondagen då de skulle få sina julklappar.
Jag minns att jag tänkte att de där spanjorerna visste hur man skulle fira jul i dagarna trettio.
Det där tänker jag på när jag just nu står och tittar ut genom rumsfönstret och ser hur snön yr runt.
Julen städades ut här för drygt en vecka sedan, trots att min bror har förklarat för mig att julen varar fram till början av februari.
Nu börjar nått nytt och jag står tålmodigt och ser på när ett nytt snöväder skall dra förbi.

Den försenade julstormen

Snön virvlar runt där ute, det slår i fönsterna, det donar av vinden.
Jag är vaken.
Mitt i natten.
Övervakar att allt går rätt till...
följer den försenade julstormens nattliga förehavanden.

Medan ett snöoväder är på väg in

Det är 25 grader inomhus denna morgon.
Det är väntan på ett oväder som skall komma in.
Fortfarande är det vinter.
På morgonnyhets-sändningarna är det huvudnyheten. Det sänds från både Trollhättan och Uddevalla. "Det är på gång och vi får räkna med att vi kan drabbas av strömlöshet. "
För ett år sedan vid den här tiden befann jag mig där det var sol och värme.
Jag ägnade mig åt skrivande och surfande.
Dagarna kändes oändliga och kvällarna var magiska.
Det är det jag tänker på medan jag dricker mitt kaffe och spanar ut genom ett fönster.
Ännu råder lugnet, men ett snöoväder är på väg in och jag tänker se när det tar sin början

Känna sig levande

Några dagar in på det nya året. 
Det är så här års efter ett par veckors lättja som jag längtar tillbaka in på träningsmattan igen. 
Träffa polarna, skratta, kasta, sparra, svettas och.. som på bilden känna mig levande.. 

Och så börjar jag smida planer inför en ny judosäsong. 

Kaffestugeland

Jag tar en promenad.
Det är friskt och på sitt sätt skönt, men kylan biter. Det är dessutom grått och trist och hemma sedan vid kaffestunden tar tankarna med mig på en resa tillbaka i tiden med soliga dagar i kaffestugeland, någon gång under pandemi-tiden. 
Sköna, mysiga, vackra Sverige.
Vårt land är givetvis vackert i vinterskrud också, men såna här gråa dagar längtar mig till till något helt annat.


Möjlighet

Julen försvann här hemma igår.
Nu är det som det aldrig varit jul.
Det är skönt ändå när man fått plockat undan allt, återställt och fått den där känslan inom sig att en ny tid är här. Än är det långt till vår, men det blir liksom ett förmak till våren.

Idag har jag och mina bröder firat våra föräldrar.
Mamma som fyllde år den 27e och pappa som fyller om drygt en vecka. Det passade bra nu när vi alla är hemma.
Trots att vi i min familj städat ut julen, njuter jag fortfarande av dess ledighet, men också dess möjlighet att vi alla kan samlas på det här sättet som idag.

Början

Årets första minuter.
Jag tar den där traditionella bilden tillsammans med mina bröder.
Allt efter ett fint och lugnt firande med vänner.
Vänner som jag firat in nyår med under många år.
2023, de första timmarna.
Allt är orört, allt är oskuldsfullt
...men världen är densamma



Mitt år

2022 blev för mig personligen ett bra år.
Att jag inte blev klar med min kommande bok som planerat, var förstås en plump i protokollet , men annars så flöt året på så där skönt som jag i tidigare år bara drömt om att det skulle kunna göra. Jag fick också uppleva och vara med om helt fantastiska saker. Dessutom fick jag göra nedstamp på olika platser i vårt vackra land där jag fylldes av energi, kärlek, glädje och skratt.
Jag åkte till Spanien vid två tillfällen för att skriva, jag åkte till Norge med en vän och fylldes med inspiration, jag tillbringade tid i New York och Venedig och fick under några veckor göra min drömresa till amerikanska Mellanvästern.
Men... 
bäst av allt var att bli morfar och få möjlighet att lära känna Leon. Ett nytt liv som tog sin början.  
Wilder days

En sista fredagkväll.
Ur mediaspelaren strömmar George Strait ut. Det funkar alltid.
George strait är alltid störst. Inte helt oväntat är det just George Strait som spelats mest i år hos mig,, (som så många andra år)
Spotify hävdar att jag lyssnat på nästan 1000 olika artister. Det låter väldigt mycket för att vara Tommy.
321546122_1508192752991649_8651966401709455069_njpg
Förövrigt gillar jag verkligen den där summeringen som Spotify gör varje år på ens musikvanor.
Även om jag har svårt att värdera huruvida jag har lyssnat mycket på musik eller ej 

321958582_570316804917216_1437620161440065448_njpg
Och även om George Strait varit den som jag lyssnat mest på, så är det här året då kvinnorna verkligen styrt mitt musikval. 
Underbara Lori McKenna förstås, Caitlen Smith och Taylor Swift
321522715_552294993169769_7261364358490083020_njpg
Men det var Morgan Wade och låten Wilder days som spelades mest hos mig.
321751847_903336630659960_3496800648129067092_njpg
Morgan Wade är en av alla de där unga kvinnorna som just nu tar för sig och erövrar musikindustrin. 
Rösten, kaxigheten, sårbarheten och så den där texten som bara går rätt igenom mig som ett spjut!

 

Låtarna Down home och Heart like a truck var ett par av de där låtarna som det lyssnades på under de veckor vi reste runt i mellanvästern i somras och Kaxiga Hailey Whitters och låten Everything she aint regerade tillsammans med Taylor Swift  och I bet you think about me, under våren.


321997100_5751856684850030_5957923468529310847_njpg

Här nedan finner ni mina mest spelade låtar under 2022. Finns otroligt många guldkorn där. Håll till godo!




Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem
 här
Mellan dagar

Mellan dagar med en särskild betydelse.
Jag är mittemellan här och nu. 
Mellan Jul och Nyår.
Sedan kan vi börja om igen.
Jag ägnar mig åt små banala ting som gör mig glad och däremellan försöker jag få till en och annan sak som måste göras. Som att hitta mitt nya paket med linser t ex. För ett par veckor sedan la jag dem på ett "bra ställe". Nu går de inte att uppbringa. Så bra ställe var det... Det känns som jag har vänt upp och ner på varje skåp vi har här hemma...gått igenom varje bra plats att lägga saker på/i...

Det är sista fredagen för det här året. Jag har öppet fönstret som jag sitter bredvid. Det snöfritt och gräsmattan är grön. Himlen är grå och jag kan höra hur de stora fåglarna kraxar och skränar där ute. Året är snart slut, ett bra år för mig personligen, men jag har inga problem med att börja om.


Från olika världar

Jag och mina två bröder bodde i ett rött hus.
Det skulle kunna vara ett helt vanligt rött hus, men det är det inte, för det är där som jag som barn och tonåring bodde.
Min pappa byggde huset och vi flyttade in 1978. Det tänker jag på när jag tittar på den här bilden. Vi i vardagsrummet, jag längst bak, Ronny på stolen med Sigge i knät. Så annorlunda från mina första 10 år ute i Håmule.

Jag tänker på hur det var där i slutet på 70-talet, hur det var att flytta in till tätorten från att bott i flera år ensligt vid en skog, ett fält och en sjö.
Plötsligt fanns det andra barn i närheten som inte var min bror Ronny. Tidigare hade jag haft 3 kilometer till närmsta hus som inrymda barn. Så detta var stort. En hel gata med nybyggda hus fyllda med barn.
Ett år senare kom Sigge. Den yngsta av oss bröder. Han fick allt på en gång. Ellenö var fullt av barn. Han hade aldrig behov av att skaffa några låtsaskompisar...

Jag har inte kunnat låta bli att tänka på det idag. Fundera på hur olika uppväxtmiljöer påverkar oss. Hur det påverkade mig och Ronny att flytta in till det lilla samhället med två gator och massa barn och hur det hade varit om vi aldrig flyttat dit?

Jag hamnade till slut efter ett antal flyttningar i kommunens centralort. Här byggde jag mig ett eget hem. Ronny flyttade till huvudstaden, Sigge flyttade också till kommunens centralort tillslut. Våra barn har fått en helt annan uppväxt. Inte bara för att tiderna förändras, utan för det faktum att vi är spungna ur två olika världar.

En viss längtan

Kanske är New York vackrast om hösten, när parkerna fylls av färger?
Men jag var där senaste gången i februari och den där staden är vacker även i vinterskrud.
Om två veckor förväntas jag efter frukost, börja mina dagar med en promenad genom Central park.
Jag känner en viss längtan.
För den där stan gör mig aldrig besviken.

I stunden av minnen

Den här bilden väcker så många minnen inom mig…och glädje. 
Han med spöt är min son och bakom honom står min guddotter samt en grabb som idag fyller 20 år. Tre underbara barn som idag inte kan kallas just  barn längre.
Så mycket kan sägas med bara en bild och jag berörs i stunden av minnen.

En fin dag

Jag nås av fantastiska nyheter och dagen fylls av lycka bara så där. Jag är glad att jag vågar tro och att jag är en människa med empati och medmänsklighet.
Tänk om jag inte varit det? Hade jag varit medveten om det då?

Det finns så mycket ondska i den här världen. Så många onda människor. Med det sagt så måste det ju påtalas att de goda är desto fler…
Men de onda människorna - hur är det med dem? De som vill förgöra och förstöra, de som vill någon annan ont. Är de medvetna om vem de är -hur de är? Eller är det så att de flesta onda människorna är högst omedvetna om det?
Eller, vad är ondska egentligen? Handlar det om onda människor eller onda handlingar? Är ondska biologiskt? Är ondska ärftligt? I min roll som författare har jag ofta återkommit till det här med ondska, om hur det är som en fascination som jag stundtals kan känna stor tveksamhet inför. Min fascination tycks jag dock dela med väldigt många andra svenskar. Ser man på vad som de populäraste svenska författarna skriver om idag så är det just mord …och ondska.
Jag funderar på det en stund till, men sedan hamnar jag åter igen i den där goda nyheten då någon annan nåtts av ett mycket positivt besked. Det som i denna stund fått min dag att fyllas av lycka.
Det är en fin dag.

Året var 1949

Jag brukar använda mig av denna bild ovan när jag vill hylla min mamma. Jag älskar den så mycket. En bild tagen av pappa kanske 1972. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg.
Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv.
Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mamma i 22års ålder. Ett stort leende. Solen skiner.
Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? Ett kalejdoskop. När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Mamma föddes den 27e december 1949. Kriget var slut sedan några år och en förhoppning om något nytt, något bra spred sig i de svenska hemmen. Köttransoneringen upphörde detta år och inte långt efter det även ransoneringen på socker och bildäck. Det blev t om ok att köpa Wienerbröd igen. Något som varit förbjudet under krisåren.

Min mamma fick växa upp i ett nytt förortsområde; Solberga. Det var i förorter som Solberga där framtiden fanns.
Men trots att kriget var slut var människor fortfarande rädda. Så rädda så att amerikaner, kanadensare och ett gäng europeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato. "Förbundsrepubliken Tyskland" (Västtyskland) bildas 1949 och strax därpå "Tyska demokratiska republiken" (Östtyskland).
Sovjetunionen provspränger sin första atombomb och Kommunisterna erövrar Shanghai. Ganska snart därefter kan Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina.

Det är minst sagt en orolig tid och misstänksamheten är stor. T om bland sina egna. I USA råder kommunistskräck och några av landets största kändisar som Orson Welles, Frank Sinatra, Katharine Hepburn, Danny Kaye och Charlie Chaplin pekas ut som kommunister.

I Sverige har de stora flyktingströmmarna från Polen och Östtyskland blivit ett sånt stort problem så att det flitigt debatteras i riksdagen. Dessutom diskuteras yrkesmässig flyktingtrafik som man misstänker är påtaglig från dessa länder in till Sverige. Känns detta igen?

I Grekland är iallafall år av krig slut då kommunisterna som ena part i inbördeskriget ger upp.
Segern för Greklands kung Paul kommer senare innebära att Grekland blir medlem av NATO.
I Nederländerna unddertecknar man en lag som gör Indonesien självständigt och Frankrike ger Laos begränsat självstyre.
Irland har tröttnat så totalt på Brittiska samväldet så att södra Irland lämnar och bildar Republiken Irland, medan Nordirland fortfarande tillhöra Storbritannien.

Min mor Yvonne föds samtidigt som datorn ENIAC presenteras för världen och den svenska enhetsskolan införs. Joe Louis och Vilhelm Moberg är de som är på allas läppar. Joe för att han själv avsäger sig världsmästartiteln i boxning efter 12 år och Vilhelm efter bokläppet av romanen Utvandrarna.

Medan Bertil Boo sjöng Hjärtats saga och Lars Lönndahl Tangokavaljeren, såg min mor dagens ljus och fick antagligen ganska omedveten uppleva de sista dagarna av 1949.

En annan dag

Året tonar bort. Ett dåligt år för världen. Ett skapligt år för mig. Dessa dagar har jag det bra. Jag har vilat mycket, ätit en del och fått ägna mig åt …ingenting. Det är minsann inte illa.

Runt mig tycks alla vara sjuka, olyckliga eller drabbade av sånt som man med näbbar och klor vill undvika. Jag tror på att jag som individ kan påverka mycket av mitt liv själv, men är samtidigt medveten om att i det stora alltet kan saker bli precis hursomhelst.

Jag har alltid varit en tänkande människa och med det har det blivit värre med åren…Eller ”värre” är väl fel ord att använda i sammanhanget. Om vi människor tänkt mer hade den här världen sett en aning bättre ut. Det är min övertygelse.

Så den här eftermiddagen viger jag min tid åt det och att reflektera. Det fungerar med fördel med en gitarr i knät eller en promenad längs sjöarna. Det där med ”promenad längs sjöarna” är mer ett önsketänkande, men något som inte ännu är tänkbart (även om mitt knä blivit bättre för var dag den sista veckan).
Jag tänker på hur allt var för precis ett år sedan. Mitt i en julledighet och på väg att avsluta ännu ett år. Antagligen tänkte jag på våren och att jag tänkte börja året någonstans där det var varmt….men att det då också fanns orosmoln kring ett virus som under en sån lång tid ödelagt alla planer.

Det där tänker jag på nu. På allt det där som man inte vet.
Vi har ingen aning om vad 2023 har att erbjuda. kanske lika bra det?

 

 

Tiderna förändrar sig men jul är jul ändå

Jag avslutar julafton med att gå på midnattsmässa med "de där" som jag firat mässa med de senaste åren.
En fin tradition som är värd att bevara.
En mässa som inleds med sång och kommunens hemvändande son Robin Rösehag som sjunger
Den där gamla Jack Lemkow/Einar Molin låten Tiderna förändrar sig men jul är jul ändå, som Henrik Dorsin nu gjort till sin.

Tiderna förändrar sig men jul är jul ändå - hela mässan bygger just på det. Min bror (som egentligen inte redan borde jobba efter olyckan han var med om för inte så länge sedan) , är på plats och han påtalar just det så innerligt och känslosamt i sin predikan samtidigt som (numera) Dorsins låt går som en röd tråd genom mässan. Tiderna förändrar sig, men jul är jul ändå.

Och kyrkan är full med folk och jag tänder ljus för de som jag särskilt tänker på i denna stund och när midnattstimman är slagen konstaterar jag att tiderna förändrar sig men jul är jul ändå.

If loving you is wrong - I don´t wanna be right...

Tydligare än så där kan det inte bli. Inte vackrare heller. 

Och under hela december grubblade jag över den där bästa 70-talsrösten. Vem bar den? Ibland har det varit Don Henley, inte sällan Phil Lynott. Elvis såklart, både Presley och Costello, men i längden varar Röd Stewart och varje gång jag lyssnar på den där gamla hiten skriven av stax Records stallets främsta låtskrivare, förstår jag att det här är på riktigt. Kärleken, dedikationen, allt! 

Foot Loose & Fancy Free från 77. Som bäst 2a på Billboard top 200 (albumlistan). Det årets näst bäst sålda platta. Hade varit det främsta om inte Elvis så olyckligt gått bort i augusti det där året och kastat omkull skivförsäljningen. Rockiga Hot Legs klättrade högt i USA, men det var två ballader som från början släpptes som singlar; I was only joking och klassikern; You're In My Heart.

"I didn't know what day it was
When you walked into the room
I said hello unnoticed
You said goodbye too soon"

Hela denna fantastiska platta finner du här


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver  presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.

Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem
 här

Blue Christmas

Det är åter tyst.
Stillhet. Julen fortsätter. Det skall blir en julpromenad (en liten sådan) , men först annat.

Det spelas Blue Christmas och tankarna tar mig tillbaka till min barndom. Jag var 6 år när jag fick min första gitarr. En stålsträngad Bjärton från skånska Bjärnum.
En av de första sångerna jag lärde mig spela och sjunga på den gitarren var just Blue Christmas. Kanske inte så konstigt eftersom att det spelades mycket Elvis i mitt barndoms hem. Dessutom var det en låt som pappa hade på sin egna repertoar.

Just nu lyssnar jag på Martina McBrides version där hon sjunger duett med Elvis. Att Martina själv bara var 2 år när Elvis gjorde sin 68´special Comeback show som ursprungsversionen är ifrån, bryr mig nu föga. Fantastiskt ändå vad man kan göra med teknikens hjälp. Sången är 100 procentig hopmixad, men det som höjer allt är videon. Hur man lyckats klippa in Martina där med grabbarna på scenen. Hur hennes och Elvis blickar möts...Ja de skapar faktiskt magi, trots att de aldrig någonsin träffades på riktigt.