Allt är bra nu (är bara så förbannat trött)
Man skulle vilja tro att efter en veckas utlandsemester så infinner sig ett lugn. Att man tillslut kan koppla av efter ett års arbetande. Första veckan går åt till att komma ner i varv, det är så man säger. Själv kan jag fortfande känna stressen, tempot, men skillnaden nu är förlamningen, det där komaliknade tillståndet som jag hamnat i. Bara trötthet, ingen som helst ork till att göra de enklaste ting. Jag vill stanna kvar på rummet. Bara tanken på att behöva ta sig ner till frukostrestaurangen gör mig utmattad. Ännu mer tanken på poolhäng och bad. Hur tanken på att träna då känns, behöver jag nog inte kommentera.
Idag checkar alla de svenskar ut som kom hit med samma buss som oss. Det känns bra att stanna kvar. Kanske lite därför att bara tanken på att behöva plocka ihop alla sina saker, packa, tröttar mig. Men, framförallt känns det bra att stanna för att jag faktiskt trivs här och inte alls känner som en svensk jag pratade med idag som åker hemåt. Han tyckte att det skulle bli skönt. Längtade hem för att få jobba igen. Han beskrev charterlivet här som ett fängelse. Alldeles för inrutat. Han längtade hem till friheten. När jag frågade vad han egentligen menade svarade han att han var så trött på havet. Om man som han vuxit upp med adriatiska havet så skulle man förstå.
Men jag förstod inte, vad gjorde han här då egentligen? Svaret kom snabbt. Precis som om det vore intränat; "Min fru tycker att vi behöver ett miljöombyte att vi behöver en nystart."
Jag nickar, precis som att jag skulle förstå vad han menar och han nickar också och stramar till munnen sådär så att jag förstår att snart kommer något mycket personligt. Men, så spricker han upp i ett leende klappar mig på axeln och säger "lycka till, jag är snart fri nu." Han är borta och jag står kvar och förstår egentligen ingenting. Så jag sätter mig ner för att skriva om hur jag egentligen mår och har det här, men det enda som dyker upp är att; "allt är bra". Allt är bra nu, jag är bara så förbannat trött.
Idag checkar alla de svenskar ut som kom hit med samma buss som oss. Det känns bra att stanna kvar. Kanske lite därför att bara tanken på att behöva plocka ihop alla sina saker, packa, tröttar mig. Men, framförallt känns det bra att stanna för att jag faktiskt trivs här och inte alls känner som en svensk jag pratade med idag som åker hemåt. Han tyckte att det skulle bli skönt. Längtade hem för att få jobba igen. Han beskrev charterlivet här som ett fängelse. Alldeles för inrutat. Han längtade hem till friheten. När jag frågade vad han egentligen menade svarade han att han var så trött på havet. Om man som han vuxit upp med adriatiska havet så skulle man förstå.
Men jag förstod inte, vad gjorde han här då egentligen? Svaret kom snabbt. Precis som om det vore intränat; "Min fru tycker att vi behöver ett miljöombyte att vi behöver en nystart."
Jag nickar, precis som att jag skulle förstå vad han menar och han nickar också och stramar till munnen sådär så att jag förstår att snart kommer något mycket personligt. Men, så spricker han upp i ett leende klappar mig på axeln och säger "lycka till, jag är snart fri nu." Han är borta och jag står kvar och förstår egentligen ingenting. Så jag sätter mig ner för att skriva om hur jag egentligen mår och har det här, men det enda som dyker upp är att; "allt är bra". Allt är bra nu, jag är bara så förbannat trött.