Att svara ett barn
En heldag med vänner. En heldag på klubben som började med ett par timmars judo med barngrupper. Sedan fixar/städ-dag. Ett drygt handfull som hörsammat tillställningen. Vi borde kunna vara det femdubbla... I Färgelanda judoklubb finns ju ett stort engagemang. Vi som hade möjlighet att vara där åstadkom en massa. Jag imponeras av dessa människor som lägger en heldag med ideellt arbete. Dessutom en lördag med solsken, en fin höstdag.
Nu hemma. En kväll i all ensamhet. Helt ensam, en ensam natt. Jag skall dricka och lyssna på musik och fundera ut ett bra svar till ett barn, en judoelev som ställde mig mot väggen förra lördagen. Jag är fortfarande skyldig honom ett svar. Jag träffade honom på träningen idag. Jag sa så där; "Jag är skyldig dig ett svar från förra veckan." han svarade; "ja, jag vet, vad är ditt svar då?" "Det kommer", sa jag, "måste bara fundera lite till". han är klok den där pojken och jag måste verkligen tänka till.
Det var så här; han gick två matcher förra helgen. Han förlorade båda. Efter andra förlusten sa han; Tommy, vad gör jag för fel?"
"Du gör inget fel" sa jag
"Det gör jag visst" sa han. Jag förlorade ju"
"Du måste ta i lite till" sa jag och hörde på mig själv hur tunt det lät.
"ok" sa han.
Han förlorade även sin tredje match och denna gång när han kom tillbaka till mig från tävlingsmattan sa han kvickt "och nu då? Jag tog i, men ändå förlorade jag."
"Kan inte riktigt svara på det" jag kände mig pressad nu.
"Varför inte då, du är ju min tränare och skall kunna svara på sånt?"
Så det skall jag ägna mig åt i kväll. Att fundera på hur man blir en vinnare och...framförallt fundera på hur man förklarar för ett barn att det inte egentligen spelar någon roll hur det än går, bara man har roligt och känner att man gjort sitt bästa. Ibland blir det där lätt floskler som en boja runt ens hals.