Berättelsen om hett kaffe

För en liten stund sedan hällde jag en hel kopp hett kaffe över mig och allt annat också, när jag satt precis här vid tangenterna. Ni vet redan hur det känns. Först är det varmt, man bränner sig, men ganska snart känns det väldigt blött och kallt. Det är ungefär som när man går in i en ny fas i livet, eller startar upp ett nytt projekt. I början är man eld och lågor över den där nya relationen, det nya arbetet, eller vad det nu kan vara. Sedan kommer uppvaknandet, det heta kaffet som spills över än, som en explosion och som sprider smärta förtvivlan, olust och lite uppgivenhet. Sedan kommer det blöta, kalla och det är inte då sällsynt att man liksom tappar tempo. Man är i en minst sagt avgörande fas i livet och just efter den där hettan, efter den där branden blir man liksom handlingsförlamad och vet inte hur man skall kunna gå vidare.

Det är så som jag haft det med mitt skrivande de sista två månaderna. Efter att jag kom i gång med min bok i ett rasande tempo, kom vardagens bestyr i kapp och i mina val kom skrivandet i andra hand, samtidigt som tankarna hela tiden var på den där boken...

Och det finns inget skönare än när det släpper, när man kan göra sig fri och ta tag i det där som man verkligen vill göra.
Jag är på gång igen, med högt tempo och med samma frenesi som tidigare för jag min berättelse framåt. Att hälla hett kaffe över sig är en form av smärtsam ljuvlighet. Det är något som man måste gå igenom och som kan kännas både obekvämt och jobbigt. Efteråt är det som ett nyårsbad; uppfriskande och befriande.