Dedikerad

På bilden - Anders från min klubb, på väg för att kasta, för att försöka avgöra matchen. I bakgrunden jag - coachen, som lever mig in i matchen, manar på och gör mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och samtidigt vara dedikerad.
Mitt liv är judo. Mitt liv är idrotten som jag fann vid 12 års ålder, på väg på det trettonde. Jag visste inte vad judo var. Vad judo var på riktigt. Något österländskt, lite farligt...
Jag hade börjat i sjuan, lämnat den lilla bruksorten och nu var det centralorten som gällde. Inte mycket större, men tillräckligt för att det skulle vara ett äventyr även det för mig. En dag satt en affisch uppsatt i skolan. En ny förening i kommunen. JUDO. Det lät häftigt, jag ville vara med. Som tur var tyckte min far också det och jag och min bror Ronny började träna. Inte långt efter började även min yngsta bror Sigge och min far.
Sedan dess har jag blivit kvar. Jag har tävlat och jag har instruerat och åren har gått och här är jag...
35 år snart. Lika gammal som min klubb är. Det har varit fantastiska år på många sätt, men också mycket jobbigt. Sånt där som hör till en historia. Som tur är, är det oftast det man vill minnas som man minns. För mig minns jag helst det goda, det kärleksfulla och roliga. Allt det där som gör att jag fortsätter att hålla på. Det som får mig att leva mig in i något så djupt, att mana på, att göra mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och vara fullkomligt dedikerad.