Det enda jag vill i denna stund

Tidigt denna morgon på väg till jobbet. Jag är febrig och het.
Vid Ellenö stannar jag till vid rastplatsen strax efter Kink, öppnar bildörren, stänger av radion och studerar hur solen är på väg upp över Östersjön. Fuktig kyla tränger sig in i bilen och blandar sig med billens värme och jag dricker svart, hett ur min termosmugg och begrundar utsikten och tänker på stunder jag tillbringat i, runt och på den där sjön.
Just i den där stunden är allt annat oviktigt. Jobbet får vänta...


Jag är på jobbet en kvart innan jag börjar och förser mig med ett nytt par alvedon och klistrar på mitt bredaste leende. Någon större nattsömn har det inte varit tal på och jag känner mig egentligen dödens trött. Jag är sällan sjuk och ytterst obekväm med denna ömklighet.
Någon träning denna vecka har det inte varit något tal på. Jo, ett lugnt pass i måndags, men sedan föll allt. Den där abstinensen jag nu känner handlar dock mindre om behov av fysisk aktivitet och mer om den sociala faktorn. Att inte vara på klubben, att inte vara med i det där sammanhanget med människor som betyder så mycket för mig.


Det är torsdag kväll, men någon after work är det inte tal på. 
Ibland är valet så enkelt. 
Och även om min sjuka bara är temporär och förhållandevis mild, så är det enda jag vill i denna stund att bli frisk.