Det får aldrig bli en "axelryckning"

Jag påverkas av det hemska som hände på Manhattan i går kväll.
På någotvis finns det en tillfredställelse i det. Att man inte avtrubbas. Att man inte låter det bli en axelryckning, att man låter det bli ett ständigt inslag i vardagen.
Och i somras gick vi precis där.
Knappt 10 minuters gångväg från Ground Zero. Korsningen mellan Chambers och West.

Så många människor som går förbi och så BOOM...råkar man vara på fel plats vid fel tid...
För drygt ett år sedan och två timmar innan det hände, gick jag precis på den plats där terrordådet i Stockholm inträffade. Jag fick reda på allt på tåget hem. Jag var en av tusentals den dagen som gick förbi där som hade ...tur.

När World trade center - tornen föll befann jag mig tryggt i mitt hem.
Men inte så långt innan befann jag mig uppe i en av de där skyskraporna.
Det tänkte jag på då när allt det hemska spelades upp där hemma på teven.

Och idag har det funnits anledning att tänka tillbaka på sommarens besök vid Ground zero. Så mycket känslor som fortfarande utspelar sig där. En plats som inte lämnar en oberörd.

Och jag tänker på allt hat och den där kampen mellan det goda och det onda som hela tiden utspelar sig.
Om hur jag föraktar både religion och politik - höger och vänster om det handlar om kamp, om att splittra och förgöra.
Och det känns bra att jag fortfarande gör det. Att jag fortfarande bryr mig, även om det känns så förbannat jobbigt varje gång den där kampen måste utspela sig.