Det som ger livet sitt verkliga värde
I morgon fredag för två veckor sedan träffade vi vänner som vi inte sett på ett tag. Ett sånt mysigt återförenade. Jag och Daniel gick på lågstadiet i Torp tillsammans och följdes åt till mellanstadiet i Ödeborg för att avsluta vår gemensamma resa på högstadiet i Färgelanda. Senare när jag kollade i min dagbok från 1984 visade det sig att vi sågs på samma dag som vi slutade nian. För exakt fyrtio år sedan. Sånt där ger perspektiv.
Det är fascinerande hur man växer upp, blir äldre och hur man sedan kan sitta och prata om alla de där gemensamma minnena. Både sånt som man minns och sånt man glömt. Det är också fascinerande hur vi kan uppfatta samma saker på olika sätt och ge en ny, ännu större dimension till händelser.
Vi pratade om klasskamrater och vad det blivit av alla. Livet har fört oss alla i olika riktningar.
Så fantastiskt att man efter alla dessa år fortfarande kan återuppleva gamla minnen tillsammans, och att nya perspektiv och berättelser kan väcka dem till liv på nytt. Det är så viktigt att vårda dessa relationer och att inte låta tiden och avståndet ta bort den gemenskap vi en gång hade.
För hur det än är, så är det dessa stunder, de delade minnena och de långvariga vänskaperna, som ger livet dess verkliga värde.