det svåra att skriva

Förra året skrev jag över 400 inlägg. Det mesta någonsin under mina 12 år som bloggare.
Allt rullar på, jag slutar aldrig.
Och jag hittar ett blogginlägg från juni 2017 och läser igenom det med intresse, för det handlar just precis om mitt bloggande och det slår mig att jag inte minns det här inlägget. Att det är helt borta i från minnet. Man kan tycka att det är konstigt, men vid en närmare fundering är det nog inte det trots allt då jag fram till idag producerat några tusen inlägg. Är man intresserad av hur min bloggresa började kan man hitta det här.

Jag är fortfarande ledig. Känns som ett previligium. Tid bara för mig och mina saker och jag använder den mesta av det till att skriva. Skriva det där som skall bli en bok inom en snar framtid. Det där "inom en snar framtid" känns mysko. Känns fortfarande overkligt att jag är på väg på den där resan, att jag nu skall färdigställa drygt fyra hundra sidor eller något, som skall vara något sammanhängande och bestående. Något med mig, ett avtryck, min historia.
Jag är sannerligen i den där bubblan nu. Kommer på mig själv att det nästan är det enda jag pratar om...om jag nu pratar med någon. Det där sociala har det heller inte blivit så mycket med de senaste veckorna. Jag skriver och jag tar mina promenader.

I min dagbok skriver jag i kväll; "Jag tror att jag kommer klara det här. Det är på väg att bli verklighet. Även om det ganska ofta känns ganska jobbigt och svårt så kommer jag klara det."
För att skriva gör sig inte själv. Att skriva en bok är inget som man gör på autopilot. Om jag vid något tillfälle kanske antydde att det här skulle nästan skriva sig själv, så tar jag genast tillbaka det. Ofta kämpar jag med mina sidor. Kämpar med varje mening.
Att skriva en bok är raka motsatsen till att skriva ett inlägg på Tommy Widekärrs blogg.