Det viktigaste i livet

Jag vandrar genom en allé av lupiner. Det är fågelsång och djur i skogen. Jag försöker att gå mig i form. Förr sprang jag just här, men det känns så länge sedan. Förra året vid den här tiden hade mitt knä gått sönder och någonstans cirka 200 meter från Vesuvius topp var det så gott som obrukbart. Det blev en fin semester, men knät gjorde det komplicerat. Nu i denna stund känner jag mig frisk och min kropp känns hel. Något som jag tänker på. Ju äldre man blir, ju mer självklart blir det att uppskatta att man mår bra. Att inte ta det för givet, utan faktiskt se det som det viktigaste i livet.