Digestif

I somras tillbringade jag dagar i Minori. Jag njöt av Amalfikustens härligheter fullt ut. Vi bodde på världens mysigaste ställe upp i bergen. Det var litet och familjärt. Sent om kvällarna/tidig natt när vi vandrat upp från samhället vid havet via de hundratals trappstegen upp för berget, brukade vi sätta oss ner och se ut över havet. Hotellets ägarinna brukade göra oss sällskap och bjöd alltid på läckerheter och trevliga samtal. Jag uppskattade de där samtalen mycket. Små berättelser om livet på Amalfikusten. Då och nu. En hel ort helt beroende av citroner. En region beroende av citroner.
Jag drack av limoncellon som hon bjöd på och det med välbehag. Närodlat så att det förslog. Hon ville också gärna bjuda på drycken som hennes man gjorde av valnötter. Hon visade oss stolt de mäktiga träden som valnötterna kom i från. Jag hällde i mig det i stora klunkar. Det var inte gott som limoncellon, men uppfriskande och starkt och medan vi fick en redovisning om den något omständiga framställningsprocessen, kom jag på mig själv hur jag satt där och njöt.

Jag minns också att jag stundtals kunde känna ett viss vemod när jag satt där och drack och lyssnade på de där historierna. Hur jag tänkte på hur sårbart detta samhälle var. En hel trakt helt beroende på citroner och hur deras skörd skulle bli. Historierna som berättades var inte alltid lyckliga.

Nu är det oktober och juni, den sorrentinska halvön och Kampanien känns så långt borta. Tiden går så otroligt fort, minnerna finns kvar, men gårdagen är borta för länge sedan.