Drömmarna är de samma, tiden en annan.

Hade dessa bilder.
I min mobil.
En påminnelse om att jag numera åker ensam till och från träningarna. Min son skyller på att jag tar alldeles för lång tid på mig i omklädningsrummet. Den verkliga anledningen vet jag är att han vill ha sin frihet. Den där känslan att själv bara kunna ge sig i väg. Närsomhelst.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det var för mig i just den där åldern. Jag minns den där frihetskänslan som faktiskt tog mig en bra bit hemifrån. Jag på en nästan ny Honda MB5. Det långa håret som fladdrade när vinden tog tag i det. Tommyhjälmen hängandes på styren.
Polarna på sina Zundapps och Puchs...Livet hade precis börjat. Det som man kallade det riktigta livet, men som man ännu inte riktigt visste vad det innebar.
Just där är min son nu. Med allt det där framför sig. Drömmarna är de samma, tiden en annan.