Efter en roadtrip

Att åka mil efter mil, helst utan mål, måste vara den totala friheten. Möjligheten att få rensa tankarna, att inte tänka på någonting, att få tänka på allt...
Jag trivs där ute - har alltid gjort det, kommer alltid att göra det.
Nu hemma. Installerad på min bas igen. Det är en riktigt mulen dag, men perfekt för att ha "kontoret" ute. Och det är kaffe och Zero coke och längtan efter starkare saker, som endast hålls utanför på grund av min ambition att kanske träna senare. För hur det än är så kommer jag komma till den punkten när jag måste komma igång med fortsatt rehab av mitt knä, jag måste få upp flåset och jag måste få upp rörligheten. Det handlar om att bryta mönster. Det handlar om att någon gång bryta den här semesterlunken som förvisso varit ganska hög, men totalt avsaknad av rutin och handlingskraft.
Och medan dagarna försvinner bort i allt snabbare tempo, tittar jag på och försöker inte ens skapa det minsta struktur. Det där kan störa mig; handlingsförlamningen då man kan peka ut ett antal punkter som behöver åtgärdas, men man är totalt oförmögen att göra det, eftersom att allt svämmar över på något vis. Det är skönt med semester, men kan också vara jobbigt om man som jag vill ha ordning och reda på dagarna.