En dokumentation över mitt liv
Jag har skrivit dagbok i 35 år och någonstans där i bokhyllorna står de där böckerna - en dokumentation över ett liv.
Nu i just denna tid då jag lever i det där gränslandet, blir just sån information mycket påtaglig för mig personligen. 35 år! En evighet!
Jag vet att jag numera har svårt att komma ihåg saker från det förgångna, men just det där ögonblicket då jag som 15-åring bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar, att beskriva dagliga skeenden, minns jag mycket väl. En av de där avgörande dagarna i mitt liv, men det visste jag förstås inte då.
Många år senare, när internet var en "wild frontier" började jag skriva veckobrev som 2006 skulle gå över i bloggande. Men mitt dagboksskrivande har fortsatt och just det där med bok med blanka sidor och en penna som man älskar är rätt och slätt oslagbart.
Det är 9 dagar kvar och min son kommer hem från några timmar i musikstudion. Min radikala älskade son som förutom med starka åsikter om politik och samhälle gått och blivit ett tränings och hälsofreak. Det påverkar mig på så vis att han tar varje tillfälle i akt att berätta hur han oroar sig för min hälsa, oroar sig över vad jag stoppar i mig och vad som är bra för mig och det där är ju förstås så älskvärt, men också ibland en smärtsam påminnelse om att han faktiskt till viss del har rätt.
I går berättade han att han skulle vilja göra något med någon av mina låtar, men det förstås på hans sätt och det är just sånt där som gör mig så glad och lycklig. En sons sätt att visa kärlek till sin far.
Det är nära nu, eller som någon sa på ICA; "du kan räkna dagarna på dina fingrar nu va?"
Jag tillbringar kvällen i biblioteket, njuter av det söta röda och för en gångs skull låter jag allt vara tyst.
Nu i just denna tid då jag lever i det där gränslandet, blir just sån information mycket påtaglig för mig personligen. 35 år! En evighet!
Jag vet att jag numera har svårt att komma ihåg saker från det förgångna, men just det där ögonblicket då jag som 15-åring bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar, att beskriva dagliga skeenden, minns jag mycket väl. En av de där avgörande dagarna i mitt liv, men det visste jag förstås inte då.
Många år senare, när internet var en "wild frontier" började jag skriva veckobrev som 2006 skulle gå över i bloggande. Men mitt dagboksskrivande har fortsatt och just det där med bok med blanka sidor och en penna som man älskar är rätt och slätt oslagbart.
Det är 9 dagar kvar och min son kommer hem från några timmar i musikstudion. Min radikala älskade son som förutom med starka åsikter om politik och samhälle gått och blivit ett tränings och hälsofreak. Det påverkar mig på så vis att han tar varje tillfälle i akt att berätta hur han oroar sig för min hälsa, oroar sig över vad jag stoppar i mig och vad som är bra för mig och det där är ju förstås så älskvärt, men också ibland en smärtsam påminnelse om att han faktiskt till viss del har rätt.
I går berättade han att han skulle vilja göra något med någon av mina låtar, men det förstås på hans sätt och det är just sånt där som gör mig så glad och lycklig. En sons sätt att visa kärlek till sin far.
Det är nära nu, eller som någon sa på ICA; "du kan räkna dagarna på dina fingrar nu va?"
Jag tillbringar kvällen i biblioteket, njuter av det söta röda och för en gångs skull låter jag allt vara tyst.