En högtid full av förhoppning

Det här inlägget har inga gränser och kanske inte ens ett slut. Ibland när jag skriver och faktiskt som oftast har jag ingen aning om var det skall ta vägen. Just nu har jag inte ens någon frenesi… Något som alltid finns där när jag skall skriva.
För det är just intensitet och iver som alltid är ingredienserna i allt mitt skapande.
Nu är jag bara loj och orkeslös. Två dagars lättja har gjort mig till en zombie. Någon gång där under eftermiddagen i fredags skickade min skalle en signal till resten av kroppen att stänga ner systemet. Det skedde. Sedan har det inte hänt ett dugg här. Att faktiskt ta sig in till mitt bibliotek, till skrivbordet där jag sitter var en rejäl kraftansträngning.

Det är Dan före dan och jag har redan träffat tomten. Faktiskt redan i onsdags på klubben där jag brukar hänga. Det var julfest och stämningen hög. Ungarna hade många frågor till tomten och en och annan önskan. Jag lyssnade och tog in. När jag nu sitter här och tänker tillbaka på den där kvällen förra veckan minns jag vad några av dem sa…
Så nu blundar jag och önskar mig en stillsam och vacker jul där glädje, lycka och ro omfamnar en högtid full med förhoppningar.