En helg som ger mersmak
Det är något alldeles speciellt med de där helgerna som lämnar en med en känsla av att ha upplevt något riktigt fint. En helg fylld av minnen, skratt och stunder som etsar sig fast i hjärtat. Den här helgen var just en sådan. Det har varit judotävling och jag har umgåtts med de som står mig nära.
Men nu i stunden minns jag särskilt när Leon och jag gungade bredvid varandra i parken. Leon, med sin oändliga energi och glädje, ville aldrig sluta gunga. Vi pratade, eller rättare sagt, Leon pratade. På sitt alldeles unika sätt, med en tvåårings inlevelse och ett ordförråd som tycktes vara oändligt. Han berättade historier, ibland förståeliga, ibland en salig röra av ord som bara han förstod. Men det spelade ingen roll, för det var så äkta, så levande.
Sedan började Leon sjunga. Hans lilla röst fyllde luften med melodier, och jag blev tyst. Jag lyssnade och gungade med, låten blev som ett soundtrack till vår stund tillsammans. Det var ett sådant där ögonblick man önskar att man kunde kapsla in och spara för alltid.
Ett annat minne som står ut är promenaden vi tog längs gångvägen. Leon höll min hand så hårt. Hans lilla hand i min, en enkel gest men så full av tillit och kärlek. Vi gick utan något särskilt mål, bara njöt av varandras sällskap och världen omkring oss. Varje steg, varje liten sten han stannade för att plocka upp, blev en del av vårt gemensamma äventyr.
Det är dessa små ögonblick som gör livet så rikt. Stunder av enkelhet men med en djup innebörd. Den här helgen har handlat om hur viktigt det är att vara närvarande i nuet, att uppskatta de små sakerna och att verkligen lyssna när någon delar sin värld med en.
Men nu i stunden minns jag särskilt när Leon och jag gungade bredvid varandra i parken. Leon, med sin oändliga energi och glädje, ville aldrig sluta gunga. Vi pratade, eller rättare sagt, Leon pratade. På sitt alldeles unika sätt, med en tvåårings inlevelse och ett ordförråd som tycktes vara oändligt. Han berättade historier, ibland förståeliga, ibland en salig röra av ord som bara han förstod. Men det spelade ingen roll, för det var så äkta, så levande.
Sedan började Leon sjunga. Hans lilla röst fyllde luften med melodier, och jag blev tyst. Jag lyssnade och gungade med, låten blev som ett soundtrack till vår stund tillsammans. Det var ett sådant där ögonblick man önskar att man kunde kapsla in och spara för alltid.
Ett annat minne som står ut är promenaden vi tog längs gångvägen. Leon höll min hand så hårt. Hans lilla hand i min, en enkel gest men så full av tillit och kärlek. Vi gick utan något särskilt mål, bara njöt av varandras sällskap och världen omkring oss. Varje steg, varje liten sten han stannade för att plocka upp, blev en del av vårt gemensamma äventyr.
Det är dessa små ögonblick som gör livet så rikt. Stunder av enkelhet men med en djup innebörd. Den här helgen har handlat om hur viktigt det är att vara närvarande i nuet, att uppskatta de små sakerna och att verkligen lyssna när någon delar sin värld med en.