En motvillig längtan efter mörkret

Jag bloggade inte på tre dagar.
Nu skriver jag inlägg på löpande band. Jag är tillbaka på "campen". Vilar upp mig och laddar upp för kommande äventyr. Än är inte semestern slut. Ännu finns det lediga veckor att ta hand om.
Jag sätter mig ute med ett glas vatten och tänker på just det där. På tiden och dagarna som ligger framför mig. Nere i centrum är det livat. En cool bil spelar hög musik. Inte sån musik som tillfredställer mig. En buss kommer in till buss-stationen. En annan lämnar. Livet bara fortsätter från en tid till en annan. Från generation till generation.
Vi har varit nere i centrum och ätit. Sådär man skall göra på en semester. Äta ute och verkligen ta vara på tiden tillsammans. Nu sitter jag ensam och lyssnar på kvällens melodi. Det är mest motorljud ...och så är det en och annan bilstereo då också förstås.
På min mediaspelare strömmar sedan Tomas Andersson Wiij ut.

"Jag hör dig dåligt
det spricker
Jag hör vind och röster
det låter som barn på en strand
Här hemma går sommaren mot sitt slut
man kan känna lättnaden
en motvillig längtan efter mörkret"

Det är poesi för den vemodige. Den här sommaren har peakat. Än är det mycket kvar, men den har haft sin topp. Det finns ingen oskuldfullhet kvar. Blommorna börjar blomma ut. De vilda vackra som spontant funnits vid diken och lite varstans är på väg bort, eller t om är redan det.
Tar en promenad sedan för att faktiskt befästa detta faktum. En promenad med ett trasigt knä som inte vill läka. Ett knä som slutligen kapitulerade i Vesuvius brant. Nu går jag hjälpligt framåt, sakta.

Det är fortfarande ljust, men mörkare än för någon vecka sedan. Om en månad kommer det vara svart vid den här tiden.

Jag har inte badat ännu. Kanske vill jag göra det ändå. I morgon åker jag till en sjö och ser hur jag känner. Tar chansen innan mörkret är här.