En semester

Det känns både skönt och lite vemodigt att återgå till arbetet efter åtta härliga veckor av semester. Men mestadels kanske det känns lite chockartat. För trots att det känns som att jag varit hemma en evighet, så känner jag mig ännu inte riktigt färdig med min ledighet. Trots det ihållande regniga och blåsiga vädret under större delen av min ledighet, kan jag ändå säga att det har varit en fantastisk tid. Jag har fått chansen att uppleva så många underbara saker, både nära hemmet och långt borta. Resorna har varit mina höjdpunkter – en roadtrip genom den amerikanska södern och en mysig vistelse i Bulgarien. Att få dyka in i olika kulturer och landskap berikar min själ.Inte bara resandet har fått fylla mina dagar. Jag har också hunnit med en rad andra roliga aktiviteter och intressen. Mitt stora intresse för skrivande har blomstrat under denna ledighet, och jag är stolt över att vara nära slutet på ännu ett bokmanus. Att låta orden flöda och skapa världar med mina tankar har varit en terapeutisk och passionerad process.

Trots alla dessa positiva stunder, finns det en händelse som har etsat sig fast i mitt minne under semestern som påminde mig om hur skört livet är och att ingenting bör tas för givet. Som en påminnelse till mig om att jag behöver vara tacksam för varje ögonblick jag har och vara medveten om de små miraklen i vardagen.

Nu, när jag återgår till arbetslivet, bär jag med mig den här insikten. Jag kommer att sträva efter att vara närvarande och uppskatta varje stund, även de mindre glamorösa. För det är i dessa stunder jag skapar min livsberättelse och växer som människa.