En sommar av minnen, en sommar av reflektioner, en sommar av tacksamhet.
Under denna molntäta, men oväntat skimrande julidag, sitter jag här i solens sparsamma, men ändå så välkomna, värme. Bredvid mig, mitt stöd, min stolthet, min vuxna son. Vi sitter i stillhet, njuter av varandras sällskap, badar i det gyllene ljuset som filtreras genom sommarlövverket. Det är som att vi båda förstår det sällsynta i denna ynnest, i denna stund.
Semestertiden breder ut sig som en löftesrik horisont framför oss. En tid för vila, en tid för reflektion, en tid för samvaro. Men här, under den svenska himlen, verkar vädrets makter ha glömt sitt åtagande. Det är Sommar, men den blyga solen spelar en oväntad blyertsgåta, en gåta som vi trots det, med förväntan, försöker lösa.
Molnen flätar ihop himlen till en väv av grå och vit, bara sporadiskt genomborrad av solens blyertsstrålar. Men kanske det är just i denna oförutsägbarhet som skönheten ligger. Så är det ju ofta med livet, inte sant? Dess oväntade vändningar, dess flyktiga stunder av solsken mitt i regnet, gör livet så mycket rikare, så mycket mer levande.
Min sons lugna andetag ger ekot till våra minnen. Jag ser honom där, stark och vuxen, men i mitt inre skimrar också minnet av hans barndom, av den lille pojken som han en gång var. Han är nu min spegel, en påminnelse om tiden som gått och tiden som kommer. Och just i detta ögonblick, då solens strålar bryter igenom molnen och dansar på hans ansikte, inser jag hur mycket vi har att vara tacksamma för.
Så här sitter vi, i denna ögonblickliga sol, i denna skälvande svenska sommar. Vi söker inte efter perfektion, vi söker inte efter en evig sol. Nej, vi söker bara efter stunder som dessa, där solen, oavsett hur blygsam den må vara, skänker oss värme, skänker oss ljus, och skänker oss en möjlighet att påminnas om den skönhet som livet erbjuder.
Vädrets makter kanske inte har uppmärksammat att det är semestertid här i Sverige, men det spelar ingen roll. För i detta ögonblick, när solens strålar bryter igenom molnen och värmer oss med sin kärlek, är det sommar för oss. En sommar av minnen, en sommar av reflektioner, en sommar av tacksamhet.
Semestertiden breder ut sig som en löftesrik horisont framför oss. En tid för vila, en tid för reflektion, en tid för samvaro. Men här, under den svenska himlen, verkar vädrets makter ha glömt sitt åtagande. Det är Sommar, men den blyga solen spelar en oväntad blyertsgåta, en gåta som vi trots det, med förväntan, försöker lösa.
Molnen flätar ihop himlen till en väv av grå och vit, bara sporadiskt genomborrad av solens blyertsstrålar. Men kanske det är just i denna oförutsägbarhet som skönheten ligger. Så är det ju ofta med livet, inte sant? Dess oväntade vändningar, dess flyktiga stunder av solsken mitt i regnet, gör livet så mycket rikare, så mycket mer levande.
Min sons lugna andetag ger ekot till våra minnen. Jag ser honom där, stark och vuxen, men i mitt inre skimrar också minnet av hans barndom, av den lille pojken som han en gång var. Han är nu min spegel, en påminnelse om tiden som gått och tiden som kommer. Och just i detta ögonblick, då solens strålar bryter igenom molnen och dansar på hans ansikte, inser jag hur mycket vi har att vara tacksamma för.
Så här sitter vi, i denna ögonblickliga sol, i denna skälvande svenska sommar. Vi söker inte efter perfektion, vi söker inte efter en evig sol. Nej, vi söker bara efter stunder som dessa, där solen, oavsett hur blygsam den må vara, skänker oss värme, skänker oss ljus, och skänker oss en möjlighet att påminnas om den skönhet som livet erbjuder.
Vädrets makter kanske inte har uppmärksammat att det är semestertid här i Sverige, men det spelar ingen roll. För i detta ögonblick, när solens strålar bryter igenom molnen och värmer oss med sin kärlek, är det sommar för oss. En sommar av minnen, en sommar av reflektioner, en sommar av tacksamhet.