Ensamhet och hemlängtan
Precis som för så många andra blev mina studieår en brytpunkt i mitt liv. En gräns mellan nytt och gammalt. En punkt mellan adhoc och struktur. Jag var lyckosam och fick gå på några olika lärosäten. Två i Sverige och två utomlands. Det blev inte bara viktiga källor för kunskapsintag, utan också en nyttig erfarenhet om hur samma saker kan vara helt olika.
Under mitt tredje studieår hoppade jag på ett utbyte mellan HTU och Högskolan i Östfold. Ett studieutbyte med internationell inriktning. Studierna skulle komma att bedrivas på högskolan i Halden, men jag skulle komma att bo i Fredrikstad.
Det där var en utmaning. En mycket större utmaning än vad jag någonsin skulle kunna gissa. Så nära men ändå så långt bort från de som jag älskade. Familj och vänner.
Jag lärde känna trevliga norrmän och fastän att jag var ensam svensk så gick studierna bra. Däremot var kvällarna jobbiga ...och nätterna. På mitt boende kände jag ingen och det låg liksom helt i skymundan till allting annat. Jag lärde aldrig känna någon där.
Jag hittade kort från den här tiden idag. En tjock bunt med bilder från min studietid i Norge. Bilder som väckte leenden och minnen. Minnen om fina stunder och fina människor. Men också stress, sömnbrist, mycket arbete och ...hemlängtan.
Det där rummet som jag bodde i under det där året var ett riktigt råtthål. Jag skulle aldrig trivas där. Jag kan inte minnas att jag känt en sådan olust någonstans tidigare eller efter som jag gjorde just där.
Jag kan se att på min säng ligger min dagbok. Det var jag och den om kvällarna det året.
Jag hade aldrig känt mig så ensam som just då. Jag hade aldrig känt en sån hemlängtan. Varje kväll, många långa nätter.
Jag håller i det där kortet. Ett rum, en säng, en byrå, ett skrivbord. Med ens är jag nästan 25 år tillbaka i tiden. Jag brukar alltid prata gott om min studietid, även året i Norge, men det där boendet i Fredrikstad skapar fortfarande den där hemlängtankänslan och ensamhet.
Under mitt tredje studieår hoppade jag på ett utbyte mellan HTU och Högskolan i Östfold. Ett studieutbyte med internationell inriktning. Studierna skulle komma att bedrivas på högskolan i Halden, men jag skulle komma att bo i Fredrikstad.
Det där var en utmaning. En mycket större utmaning än vad jag någonsin skulle kunna gissa. Så nära men ändå så långt bort från de som jag älskade. Familj och vänner.
Jag lärde känna trevliga norrmän och fastän att jag var ensam svensk så gick studierna bra. Däremot var kvällarna jobbiga ...och nätterna. På mitt boende kände jag ingen och det låg liksom helt i skymundan till allting annat. Jag lärde aldrig känna någon där.
Jag hittade kort från den här tiden idag. En tjock bunt med bilder från min studietid i Norge. Bilder som väckte leenden och minnen. Minnen om fina stunder och fina människor. Men också stress, sömnbrist, mycket arbete och ...hemlängtan.
Det där rummet som jag bodde i under det där året var ett riktigt råtthål. Jag skulle aldrig trivas där. Jag kan inte minnas att jag känt en sådan olust någonstans tidigare eller efter som jag gjorde just där.
Jag kan se att på min säng ligger min dagbok. Det var jag och den om kvällarna det året.
Jag hade aldrig känt mig så ensam som just då. Jag hade aldrig känt en sån hemlängtan. Varje kväll, många långa nätter.
Jag håller i det där kortet. Ett rum, en säng, en byrå, ett skrivbord. Med ens är jag nästan 25 år tillbaka i tiden. Jag brukar alltid prata gott om min studietid, även året i Norge, men det där boendet i Fredrikstad skapar fortfarande den där hemlängtankänslan och ensamhet.