Färgelanda i mina ögon
Natten hör till dem som som vill fira.
Min natt blev både smärtsam och oönskad.
Mitt högra öga blev aldrig bättre och idag behövde jag hjälp.
Så mellan två halvlekar av dagens Färgelandadagar fick jag skjuts till ögonjouren i Uddevalla.
I tider då svensk sjukvård ifrågasätts, måste jag applådera hur outstand-igt bra den är.
På 1 timma och en kvart har jag rest fram och tillbaka till Uddevalla sjukhus och där fått förstklassig vård.
Jag kommer tillbaka lagom till Uno Svenningson.
Den mannen levererar fortfarande.
Rösten känns mer unik och kraftigare än någonsin.
Och ljudet är fantastiskt bra.
Men frågan är om inte Uno var värld något "så mycket bättre" än Färgelanda idag?
För visst kan man kräva att mer folk möter upp när det serveras gratismusik i absolut svensk toppklass.
Färgelandadagarna får dock aldrig ta slut.
En helg om året vill jag vara starkt landsortspatriotisk.
Det här är min bygd.
Kvällen ägnas all stillhet i hemmets trygga vrå.
Efter gårkvällens fantastiskt trevliga tillställning firas det nu på ett helt annat sätt.
Kvällen är till för den som vågar vila och reflektera.
Jag vilar och lyssnar på tystnaden.