Family is not an important thing. Itś everything
Hösten omfamnar oss och idag på väg hem från jobbet stannade jag till en stund för att bara ta in allt ihop. Årstiden, men också det som händer i mitt liv just nu. Jag svängde av, stannande bilen, klev ur och tog mig in i färgprakten som råder just nu. Jag gick gamla Lelången fram, provade att sparka löv och även om det ännu inte fungerade framgångsrikt, så var själva känslan extremt skön.
Och jag tänkte tillbaka på min uppväxt i just de här trakterna och hur jag brukade leka i omgivningarna.
Jag tänkte på tidigare generationer Widekärr som en gång bodde här och på de som nyttjade järnvägen som gick just här. Jag föreställde mig hur de såg ut när de for fram med ansikterna riktade ut genom fönstret.
Hur såg den här platsen ut just då egentligen? Man borde sett sjön tydligt, fälten och mycket skog...
Bebyggelsen var nog likt nu rätt oväsentlig.
Mil efter mil med skog och mark. Dalsland har aldrig varit stordådigt på något annat än just med sin natur.
Jag gick ned till sjön sedan. Stod där och bara tittade ut på vattnet. Det blåste, var lite småkyligt, men det där var bara skönt. Som en slags rening.
Min mor opererades för andra gången den här veckan. Sånt berör och påverkar en. Livet och familj sätts först på agendan. Jag menar; visst, det är alltid det - först, men av någon anledning så synliggörs det extra mycket för en själv vid sådana här tillfällen. Däremellan lever man på i ett rasande tempo utan att varken känna efter eller reflektera. Min andra bror har kommit hem från Stockholm. Vi är samlade nu vi bröder. Här i hjärtat av Dalsland, men på olika håll. Jag tänker på dem när jag skriver det här och jag tänker på min familj och mina föräldrar. Det viktiga.
Och jag tänkte tillbaka på min uppväxt i just de här trakterna och hur jag brukade leka i omgivningarna.
Jag tänkte på tidigare generationer Widekärr som en gång bodde här och på de som nyttjade järnvägen som gick just här. Jag föreställde mig hur de såg ut när de for fram med ansikterna riktade ut genom fönstret.
Hur såg den här platsen ut just då egentligen? Man borde sett sjön tydligt, fälten och mycket skog...
Bebyggelsen var nog likt nu rätt oväsentlig.
Mil efter mil med skog och mark. Dalsland har aldrig varit stordådigt på något annat än just med sin natur.
Jag gick ned till sjön sedan. Stod där och bara tittade ut på vattnet. Det blåste, var lite småkyligt, men det där var bara skönt. Som en slags rening.
Min mor opererades för andra gången den här veckan. Sånt berör och påverkar en. Livet och familj sätts först på agendan. Jag menar; visst, det är alltid det - först, men av någon anledning så synliggörs det extra mycket för en själv vid sådana här tillfällen. Däremellan lever man på i ett rasande tempo utan att varken känna efter eller reflektera. Min andra bror har kommit hem från Stockholm. Vi är samlade nu vi bröder. Här i hjärtat av Dalsland, men på olika håll. Jag tänker på dem när jag skriver det här och jag tänker på min familj och mina föräldrar. Det viktiga.