Feels like rain
Det droppar från taken, småfåglar kvittrar och solen skiner. Jag står där ute på balkongen länge och tillåter solen skänka sina första värmande strålar. Detta följs av en kortare promenad. Det må vara vår i luften, men vinden är kall och jag får dra upp jackan.
Min mor ligger på sjukhus. Oroande och ovisst. Dessutom fungerar inte vården av i dag på så sett som jag minns det. Nog prat om all väntan nu. Det pratar alla om och även om morsan fick vänta i 12 timmar innan hon hamnade på en avdelning, så är det skiten jag tänker på. Den ofräscha, orena vårdinrättningen. Skitiga rum med ingrodda skitiga golv, dammråtter, skitig toa... När det sparas in på städet, så lär vårdhygienen försämras. Vad hände med kraven att toaletter skall städas minst två gånger om dan?
Jag frågor en kunnig om läget. Jag får till svar att de desinficerar toaletterrna mellan städningarna för att hindra smitta.
Precis som att om man spritar av så är det avdödat för alltid. Men så är det inte. Det räcker att en människa sitter på toalettstolen så är desinfektionen borta. Smutsen på sjukhuset skrämmer mig. Personalen verkar fortfarande vara toppen.
På vägen hem pratar jag och farsan musik. Vi pratar gitarrer och vi pratar
artister. Jag berättar att jag gjort en "Ever lista". Mina tio bästa låtar någonsin. Farsan lyssnar intresserat. Han liksom tas med på en historisk resa som börjar hemma i mitt pojkrum, genom åttiotalet, nittio och fram till idag. Jag sätter på en Greatest hits med John Hiatt och skruvar upp volymen. Ry Cooder smeker sin Gibson SJ-200 och jag ryser långt innan John Hiatt börjat sjunga. Jag säger "Du förstod dig aldrig på det här farsan och det är synd för det är så förbannat bra"
Min far säger; "Jag har lyssnat mycket på Hiatt".
Stämmer tänker jag, men han hängde upp sig på rösen, på sången....Inte direkt någon Elvis Presley-pipa.
Jag fortsätter; "Jag tror att jag är på väg in i en svår Hiatt period igen säger jag utan att flytta blicken från vägen". Jag ser i ögonvrån hur min far nickar.
"I feels like rain" tänker jag, I feels like rain. Det känns som att han förstår vad jag tänker.
Min mor ligger på sjukhus. Oroande och ovisst. Dessutom fungerar inte vården av i dag på så sett som jag minns det. Nog prat om all väntan nu. Det pratar alla om och även om morsan fick vänta i 12 timmar innan hon hamnade på en avdelning, så är det skiten jag tänker på. Den ofräscha, orena vårdinrättningen. Skitiga rum med ingrodda skitiga golv, dammråtter, skitig toa... När det sparas in på städet, så lär vårdhygienen försämras. Vad hände med kraven att toaletter skall städas minst två gånger om dan?
Jag frågor en kunnig om läget. Jag får till svar att de desinficerar toaletterrna mellan städningarna för att hindra smitta.
Precis som att om man spritar av så är det avdödat för alltid. Men så är det inte. Det räcker att en människa sitter på toalettstolen så är desinfektionen borta. Smutsen på sjukhuset skrämmer mig. Personalen verkar fortfarande vara toppen.
På vägen hem pratar jag och farsan musik. Vi pratar gitarrer och vi pratar
artister. Jag berättar att jag gjort en "Ever lista". Mina tio bästa låtar någonsin. Farsan lyssnar intresserat. Han liksom tas med på en historisk resa som börjar hemma i mitt pojkrum, genom åttiotalet, nittio och fram till idag. Jag sätter på en Greatest hits med John Hiatt och skruvar upp volymen. Ry Cooder smeker sin Gibson SJ-200 och jag ryser långt innan John Hiatt börjat sjunga. Jag säger "Du förstod dig aldrig på det här farsan och det är synd för det är så förbannat bra"
Min far säger; "Jag har lyssnat mycket på Hiatt".
Stämmer tänker jag, men han hängde upp sig på rösen, på sången....Inte direkt någon Elvis Presley-pipa.
Jag fortsätter; "Jag tror att jag är på väg in i en svår Hiatt period igen säger jag utan att flytta blicken från vägen". Jag ser i ögonvrån hur min far nickar.
"I feels like rain" tänker jag, I feels like rain. Det känns som att han förstår vad jag tänker.