Genom Dalsland
Dalsland, morgonens orörda tavla, med penseldrag av dimma som hänger tung över sjöarna som sovande speglar. Det är tidigt, så tidigt att världen verkar ha glömt att vakna. Jag sitter i bilen, motorn är ett dov bakgrundsmuller som följer mig genom landskapet som en trogen vän. Jag är på väg till Västmanland, men just nu är det här, mellan stenmurar och skogar, mellan sömn och vakenhet, jag finner en oförklarlig ro.
Solen gör sitt bästa för att tränga igenom morgondiset. Det är som om himlen har två viljor; en som vill hålla världen i ett grått famntag, och en annan som ivrigt försöker måla den i färger av guld och rosa. Strålarna kämpar, pillar bort dimman, skingrar den bit för bit. Ljuset sipprar in genom trädens lövverk, och för ett ögonblick är allt stilla.
Det är september. En tid då sommaren sakta ger vika för höstens melankoli. Men det är också en tid för förnyelse, för förändring. Det känns i luften, denna krispiga blandning av slut och början. Jag rullar vidare genom Dalsland, men bär med mig den tysta magin, som ett löfte eller en hemlig viskning. Detta landskap i morgonskrud har talat till mig, och även om jag lämnar det bakom mig, kommer dess budskap att följa mig hela vägen till Västmanland.
Solen gör sitt bästa för att tränga igenom morgondiset. Det är som om himlen har två viljor; en som vill hålla världen i ett grått famntag, och en annan som ivrigt försöker måla den i färger av guld och rosa. Strålarna kämpar, pillar bort dimman, skingrar den bit för bit. Ljuset sipprar in genom trädens lövverk, och för ett ögonblick är allt stilla.
Det är september. En tid då sommaren sakta ger vika för höstens melankoli. Men det är också en tid för förnyelse, för förändring. Det känns i luften, denna krispiga blandning av slut och början. Jag rullar vidare genom Dalsland, men bär med mig den tysta magin, som ett löfte eller en hemlig viskning. Detta landskap i morgonskrud har talat till mig, och även om jag lämnar det bakom mig, kommer dess budskap att följa mig hela vägen till Västmanland.