Hotel California

Nikki Sixx tycker det är nog nu. "Jesus can the reaper please take break for awhile..". Alla de där rockgubbarna dör en efter en. Jo, jag kan hålla med, även om den tiden skall komma. Take a break!
Tveksamt om det för mig funnits några viktigare musikaliska förbilder än Glenn Frey och Don Henley. Minns första gången jag hörde den där plattan Hotel California. Det var andra hälften av sjuttiotalet. Farsan hade lånat skivan. Han spelade den för oss barn och han var upprymd och entusiastisk. Han sa att det var bra grejor. Bara skivkonvolutet gjorde mig skitskraj. Men det som gjorde mig riktigt, riktigt skraj var att farsan älskade det. Det där var absolut inte vad vår far hade fostrat sina söner att lyssna på. Iallafall förstod jag det inte där och då. Jag tog avstånd. Tänkte inte lyssna på sån där flummusik. Någon måste säga i från. En liten pojk mot en hel västvärld som tagit det där pojkbandet från kalifornien till sina hjärtan.
I all hemlighet älskade jag vad jag hörde och i hemlighet spelade jag den där plattan gång efter gång. Allt skedde i smyg. Min yngre bror Ronny fick absolut inte veta att hans bror och förebild kapitulerat så lätt. Hans far må falla, men inte hans storebror.
Fyra låtar på första sidan. Fem på den andra. Första låten; Hotel California. Detta mästerverk som skulle förändra en hel musikgeneration. Glenn Freys verk tillsammans med Don Henley och Don Felder. Felder som inleder det där klassiska gitarrsolot som sedan exploderar när Joe Walsh tar över. Kanske den bästa låt som skrivits. Nummer två på plattan; New kid in town. Vilken öppning. Bägge två blev ettor på Billboard top 100! Spår 3 Life in the fast lane. Även den högt på Billboard och sedan sista spåret på första sidan:Den sagolikt vackra wasted time. Allt det där minns jag utan att behöva kontrollera. Jag blir äldre och minnet sviker mig allt oftare, men vissa saker försvinner aldrig.