How the west was won    del 8                                      Jag är på väg, men ändå är jag fo

Det här är How the West Was Won, en bloggserie där jag innan, under och kanske lite efter kommer berätta om min livs resa som kommer påbörjas om några dagar.
Vi åker västerut i ordets rätta bemärkelse. Rocky mountains och the great plains, färdas på the Oregon trail och vandra Bozeman-leden upp...bland annat.
En pojkdrömsresa i verklighet och dikt, att få uppleva lite grann av det där som mina barndomshjältar en gång fick uppleva. Jim Bridger, Kit Carson, Davy Crockett och Daniel Boone. För just de där fyra kom att bli mina hjältar, även om jag kanske ändå gillade Red cloud och Sitting Bull mer..För jag var ett barn som inte bara älskade att leka indianer och cowboys, utan också fascinerades av myterna, kulturen och på sättet de levde.
Så om ett litet tag flyger vi till Denver för att sedan med bil resa de cirka 450 milen genom 8 stater, med målet att få den ultimata upplevelsen av natur, kultur och historia.
Och jag kommer berätta om allt här.

Det här blir det åttonde blogginlägget i serien How the west was won. En berättelse om att förverkliga en pojkdröm.
Det känns som att det är evigheter sedan jag påbörjade denna resa, men ändå har jag ännu inte kommit iväg...
Men nu är det nära....Faktiskt så nära att man skulle kunna tänka sig att börja räkna timmarna.
Men först skall jag göra en avstickare till en plats vid en sjö för att vänja mig med all natur runt omkring mig.
För det här skall bli en naturupplevelse-resa av stora mått...Plus en hel del annat...

Idag börjar jag packa. För när jag kommer hem från platsen vid sjön skall jag resa över atlanten. Då är det äntligen dags.
Men en stor del av själva resandet sker faktiskt innan. Innan avfärd. På planeringsstadiet, då man lusläser och ser på bilder på de där kontona från platser man skall åka till.
Reseskildringarna man läser, allt youtubande och allt funderande.
Jag är på väg, ändå är jag fortfarande kvar hemma.