I det paradoxala

Hej mitt vinterland.
Och Hej ni som skriver och berättar att ni saknar mina blogginlägg i dagar då jag motvilligt måste fokusera på annat. Det betyder verkligen något.. för mig.
Inget är bättre än att lyftas av andra. Det finns de som skulle svara annorlunda på en sån fråga, men de tror jag inte är ärliga. Uppmuntran och bekräftelse kan få människor att lyfta.
För i tider av iskyla och svek är det lätt att tappa både motivation och intresse. Jag tänker aldrig mer..men långt där inne vet jag att jag måste. Måste ta mig samman och gå vidare. Så jag skriver motvilligt detta inlägg. För jag vet att jag måste. Inte för någon annans skull, utan för att jag är jag.
Inget är starkare och viktigare än familjen. De där som finns där allra närmast. De som ger en styrka i tuffa stunder. Jag klarar mig utan allt annat.
Så jag åker på den där vintervägen som solen så vackert lyser upp. Jag måste fortsätta att göra allt på mitt sätt. Fortsätta att svänga av när jag själv vill.
Och i tider när det mest oväntade händer påminner jag mig själv om att det faktiskt bara kan bli värre. Så jag spelar en älsklingslåt och spelar den högt och när jag känner att jag måste, stannar jag. Jag öppnar dörren och låter kylan välla in och jag  sitter så där tills att jag skakar.
Aldrig har det varit fulare än nu. Ändå är allt så vackert.