I don't know where I am, I don't know where I've beenBut I know where I want to go

På min resa över gränsen mellan Dalsland och Bohuslän stannar jag till några minuter för att studera solens väg upp. Det är en kall, men ytterst fridfull morgon.
I tisdags var den första morgonen då jag inte behövde helljus. Jag lägger alltid den där dagen på minnet. I år ljusare betydligt tidigare än förra året.
Och så där tänker jag medan min lilla paus i livet tickar på. Halva jag ute, andra halvan i bilen.
Jag låter kylan ta tag i mig. Låter den tränga in djupt i mitt innersta. Djupa andetag, inget frustande, inga rysningar, bara lugn och harmoni.
Sedan tänker jag på våren. Att ljuset är på väg. Att allt tillslut vänder och allt har sitt sätt och sina skeenden.
Det är februari och allt känns trots allt hoppfullt.