I Färgelanda finns inga Starbucks

Jag har alldeles strax jobbat en vecka nu.
Och inte vet jag om man kan förskjuta jetlag, men idag slog den där trött och livlösheten ner som en förgörande vätebomb i min livs-sfär.
Kanske för att jag levt som att jag fortfarande haft semester?
Sena nätter med underhållning och spirituosa.
Resande, festande och nattserie.


Det är nu som allt börjar.
Nu som jag skall vara pigg, utvilad och fylld med energi.
Men jag ligger vaken i natten och lyssnar på det kraftfulla regnet utanför mitt öppna fönster.


Och helst av allt skulle jag vilja gå upp och skriva sånger igen.
Här i natten hos mig finns det mycket som vill ut.
Det är inspiration och en uns desperation.


Och min tonårsson spelar ny musik från någon svensk rappare som han älskar och jag kan höra att han är entusiastisk. 
Jag har en förhoppning att jag och han skall fortsätta spela tillsammans där vi slutade innan vi åkte till Amerika. Musik är viktigt.
Musik förenar och kittar.


Och jag får en plötslig lust till att gå upp, brygga kaffe och spela.
Under vår härliga men intensiva resa tidigare var den där starbucksmuggen med sitt innehåll en livsviktighet. Den höll oss igång, var bränsle i det höga tempot.
Dit vill jag komma igen.
Att vara på väg, att vara triggad och hungrig på livet.


Så jag brygger mitt kaffe själv.
I Färgelanda finns inget Starbucks.
Och jag dricker det med välbehag, medan regnet utanför fortsätter ner i en allt mer frenetisk takt.
Jag tänker uppleva en till morgon som dagas innan jag stänger ner den här sommaren.