Innan, under och efter man ser ljuset

Livet går sannerligen upp och ner.
Ibland tittar jag lite avundsjukt på de som följer en ganska "rak linje". De som lyckas hålla en nivå där någonstans i mellan. De som sällan behöver hamna i de där djupa dalarna, men kanske heller inte drabbas av den där euforiska lyckan. Jag har varit där. Både "där uppe" och "där nere". Början av året var hemskt. Som en enda lång mardröm utan slut.
Sedan lärde jag mig leva med det. Lärde mig att leva igen. Minns så väl när jag bortom mörkret och de tunga molnen, började se den där tunna linjen av ljus. Jag höll mig sysselsatt. Jag gjorde det som jag trodde skulle vara omöjligt. Jag levde dagen trots allt och jag tog mig i genom de vakna nätterna. Bara framåt, det fanns inget annat. Minns hur jag skrev på bokmanuset, fast att jag egentligen kände att jag inte kunde. att jag inte orkade, men gjorde det ändå. som paralyserad...
Det är annorlunda nu. Det blev bättre med tiden. Det blev ljusare trots allt. Jag är på väg tillbaka och det är en tillfredställelse i sig. Jag ser ljuset där borta och det kommer bara närmare och kraftfullare.
Det är upp eller ner. Ingen rak linje här, men det är ett spännande liv. Ingen tvekan om det och det finns inget bättre än när det vänder.