Jag är tårögd stolt och tacksam

Jag sitter på Näl. Min far sover.

Det är väntan på en akutmottagning.

Vi har samtalat en längre stund. Han mår ok, har inte ont och är pratglad. 

Men nu sover han som sagt och det är fortfarande "väntan på läkaretid".

Och jag här mitt upp i alltihopa tänker på gårdagen.

Tänker  på kvällen igår då barnen - bror och syster spontant rappade och sjöng så fint och det blev en sådan där stund tillsammans som man kommer bevara inom sig länge, länge.

Jag gick in sedan i biblioteket, men hade dörren öppen och hörde fortsättningen. Jag satt i fåtöljen med slutna ögon och myste för mig själv.

I köket satt barnens mor på första parkett och hade ett av hennes finaste ögonblick i livet.

Det är jag helt övertygad om.

Det är sånt som gör en lycklig. 

Det är det som gör mig lycklig. 

Det är just det som är det viktiga i livet.

De där stunderna med de nära. 

"Nothing feel better than blood on blood"

Ibland och i allt det där hetsiga snabba som heter vardagen, är det lätt ibland att glömma bort sig..

Glömma bort sig vad som är det viktiga.

Jag tänker på min brorson  och min bror som jag vet är i en dojo just nu i en Stockholmsjudoklubb.

Ännu en Widekärr på judomattan.

Känns bra. Känns viktigt.

Det är fortfarande väntan på en akutmottagning. Min far är uppkopplad till max.

Han snarkar högt. Känns bra att han är ensam i rummet. 

Det är jag och han.

En far och hans son.

Jag får mess hemifrån där min son och hans kompis stolt visar upp dagens grillmiddag. 

Jag är tårögd, stolt och tacksam.