Jag kan själv

Dunder och granater.

Idag stämde inga väder-appar. Inte skulle det bli regn och åska. Kanske borde man om man istället använt sig av sunt förnuft förstått det.

33 grader redan strax efter tio.

Vi hade förberett oss för en dag på stranden. Till en plats där det funkar att vara när det är över 30 grader ute. Ordnat med fika, de bästa solstolarna och ett gäng nedladdade sommarprat. Men först lite öppet hus och kalas hos grannen.

Det blev trevligt så att det förslåg. Ett förtjusande "födelsedagsbarn", fantastisk god mat och trevliga besökare. Hamnade blandannat i samtal med min gamla "Mullefröken". Jag togs med mer än 45 år i tiden. Vi pratar tidigt 70-tal.

"Jag kan själv" var min vanligaste fras fick jag berättat för mig och jag var inte så överförtjust att "hålla handen".

Jag log och vi skrattade och jag mindes inte just det där, men jag har klara minnen från Mulleskolan. Jag älskade Mulle.

Däremot minns jag att den där frasen "Nej, jag kan själv!" var min sons standardfras när han var liten. Det är fantastiskt hur saker kan gå i generationer.

Det blev ingen badplats sedan.

Himlen öppnade sig med dunder och brak och blev alldeles svart.

Sedan kom regnet och även om det tillslut slutade, blev det aldrig en stranddag.

Idag trodde jag att jag kanske skulle få ta det där första doppet i år. Nu känns det återigen tveksamt om det kommer bli något överhuvudtaget.

Jag planerar för att om en stund göra hamburgare istället. Tända grillen och senare kanske se på någon film.

"Jag kan själv" far genom mitt huvud och jag ler igen, tänker på 70-talet, tänker på min son som i denna stund år 2018 är i Stockholm. Jag har inte hört något från honom. Räknar inte med att få göra det heller. Funderar på vad han kan göra just nu. Tänker att det var rätt länge sedan han första gången förklarade att "jag kan själv".