Jag skulle vilja skriva om citroner

När man reser omkring så här blir det här med skrivandet inte på samma sätt, som när man är hemma. Det är nu man vill visa och berätta om sina upplevelser, kunna skriva hem och visa allt det vackra, berätta om allt det roliga. Det finns liksom inget utrymme till att gå in på djupet på saker och ting. Istället är det roligare att skriva om ett besök på en citronodling, lägga ut vackra bilder och visa hur stora, gula och tilltalande just de här citronerna är...

Ni som följer min blogg vet att det är just det där med djup, funderingar om livet och reflektioner över tidens skeenden som jag helst gör.
Ikväll sitter jag här och vill skriva just ett sånt blogginlägg och även om jag inte gjort det innan den senaste tiden, så har just den här miljön som jag vistats i skapat mycket funderingar och konstateranden. Det finns så mycket som jag vill skriva. Det finns så många historier..
Istället fastnar jag just i det där med citronodlingen, om citronen som betyder liv och död för människorna i Minori, Om att citronen betyder allt för Minori-invånarna. Ändå är det ingen italiernare som vill göra det där slitsamma jobbet på odlingarna längre. Mestadels romer och så åsnorna då förstås. Om jag skall skriva ett inägg om citroner skall jag skriva om just det. Minori och Citronens gemensamma historia. Om umbäranden och framgång. Om människorna som en gång byggde upp Minori med hjälp av citronen. Jag vill delge de historier som jag fått berättat till mig....Istället känner jag att det där kommer ta alldeles för mycket energi från mig just nu, det får jag göra när jag kommer hem istället.
Så jag bläddrar bland mina bilder från den där citronodlingen, väljer ut en bild, laddar upp den, hittar på en rubrik och publicerar. Jag är ute igen, bloggen rullar på, medan jag så smått börjar längta efter att få skriva om livets vedermödor igen.