Jag tänker aldrig riskera att missa meningen med livet
Jag tycker om den där bilden. Jag och min vän Lars tillika bandpartner. Vi har ett band ihop. Ett rockband. Här håller vi på och går igenom en spelordning för nästa turné. Vi är inte direkt överens om spelordningen, eller låtvalet, eller turnén heller för den delen. Vi behöver nya låtar och det är vi båda överens om. Det är vad den bilden handlar om. Den visar på engagemang och kreativitet. Det gillar jag.
Jag skulle vilja vara på turné nu. Komma i väg. It's Only Rock 'n Roll! Komma iväg ett tag.
Fick aldrig badat igår heller. Förutsättningarna var inte med mig. Kallt och molnigt och jag har totalt tappat den där känslan att göra något bara för att det skall göras. Nu är det återigen osäkert om det överhuvudtaget blir något bad denna sommar.
Istället fär bad satt jag på stranden och lyssnade på David Eberhards sommarprat. Jag har sagt det förut, men säger det igen; Det här årets sommarprat går till historien att vara det allra bästa.
David är psykiatriker och hans jobb är att diagnostisera och behandla människor med psykiska problem. Hans mycket intressanta sommarprat handlar om att det istället borde vara landet Sverige som skulle behöva gå i terapi. Han tar upp för mig mycket intressanta frågor som;
”Hur mycket av det vi är oroliga över idag beror på att alla andra är oroliga över samma saker?"
" Hur mycket av det vi kräver, våra rättigheter som vi värnar om, beror på vad alla andra kräver av samhälle och sina medmänniskor?
"Hur mycket av det lidande vi känner beror egentligen på att kulturen låter oss känna efter?”
Detta gör han på ett intressant och engagerande sätt då man får följa hans liv från tidig barndom fram till idag.
David Eberhards tes är att "livet blir meningslöst när vi inte längre behöver kämpa för vår överlevnad."
Lyssna på David Eberhards sommarprat genom att klicka här.
Och jag tänker så här efteråt särskilt på saker som han berättade som hur det ser ut på psykakuten, hur fler och fler människor kräver vård för sådant som för 20 år inte kunde ses som ett akut tillstånd. T ex att man förlorat ett husdjur. Jag reagerar också på det han säger att många numera skyller sitt dåliga mående på andra.
Sverige har blivit ett land av trygghetsnarkomaner.
Just det här är frågor och tankar som jag själv burit på de senaste åren, men som är mycket svårt att ta upp och prata med andra männiksor om utan att de skall bli stötta eller kränkta.
David Eberhards sommarprat om vikten av att exempelvis INTE välja sina strider, att inte leta efter strategier för att skydda oss från allt som är obehagligt och svårt , har stärkt mig i min egna ståndpunkt och mitt egna sätt att se på livet.
Jag tänker aldrig riskera att missa meningen med livet.
Jag avslutar med David Eberhards slutord;
"I ett land där alla bara vill leva så länge som möjligt och så smärtfritt som möjligt så riskerar vi missa att verkligen att leva."