Jag, vägen och det oändliga
Ännu en fredag.
Sista resan mellan Dalsland och Bohuslän för denna veckan.
Så här års är den där "gamla vägen" något av ett lyckopiller. En resa genom hopp och förlåtelse. Våren kommer.
Den "riktiga vägen"; Väg 172 får vänta.
Målet är ingenting, vägen är allt.
Jag vaknar ständigt upp till dessa fredagar.
Nästa vecka är påsken här.
Allt bara tuffar på. Inga ändplatser, inga stopp längs vägen.
Jag på sängen nu. Jag pustar ut. Ungdomarna kommer in med en kopp kaffe. Jag har det bra.
En telefonförsäljare ringer och jag överraskar mig själv med att inleda en dialog .
Den här försäljaren misstänker jag har ett omöjligt uppdrag. Ibland tycks inte enbart själva telefonförsäljandet vara totalt hopplöst, utan även själva produkten.
Nu är det mobilbloggande.
Det här med mobilbloggande har liksom blivit en följetong i sig.
3 år sedan jag bytte plattform och fram tills nu har jag inte fått det att riktigt funka.
Men, kanske nu..
Önskar verkligen ökad frihet och kontinuitet i mitt bloggande.
Det görs bäst med mobilen.
Tolfte året som bloggare. Bloggens bästa tid är nu.
Aldrig har så många följt "mina äventyr". Nya läsare tillkommer hela tiden.
Måste medge att det sporrar mig att fortsätta. Jag är ute på min Never Ending Tour.
Det är jag, vägen och det oändliga.