Kristid då, nu och sedan

Det är tre år sedan en lastbil i hög hastighet körde rakt in i en folkmassa på Drottninggatan för att sedan krascha in i Åhléns City i centrala Stockholm. Ett Sverige i chock.
Jag såg det inte själv, men bara någon timma eller två innan det hände, befann jag mig precis där tillsammans med några kollegor.
Vi var på väg till tågsstationen efter att vi tillbringat ett par dagar på konferens i huvudstaden.
Det där har jag tänkt på idag. Tänkt på vilka små tillfälligheter det är som gör att man är på fel plats vid fel tillfälle. Fyra personer dödades och 15 personer skadades. Jag klarar förstås inte att sätta mig in i deras eller deras anhörigas upplevelse.

Jag gillar att promenera numera. Helst i skog och mark med tydligt naturinslag. Min son har roligt åt det där. Han ger nog inte så mycket för mina promenader över huvudtaget. Men vem kan klandra honom för det? Ungdomar måste få ha sina tvivel och ifrågasätta.

Idag är det det där viruset som sätter skräck i oss alla. Terrorsimen fick ta ett steg tillbaka...
Det är svårt att hänga med i svängarna och jag kan inte påstå att jag gör det. Dock förstår jag att vi måste få något positivt ut av den här katastrofen. Att vi faktiskt måste lära oss något av den. Att man alltså dokumenterar och faktiskt i denna tuffa stund samlar fakta för det viktiga efterarbetet. Det som skall innebära att vi aldrig mer skall tas så på sängen som vi gjort.
För efter den här katastrofen vill jag se en satsning på civilförsvaret. Att vi slopar "just in time" - tänket på livsnödvändiga produkter.
Att vi bygger stora lagerföråd med sjukvårdsmaterial och sjukvårdprodukter. En rejäl satsning på sjukvården och fler utbildad sjukvårdspersonal. Till det så måste det finnas en tydlig plan på hur statligt anställda skall kunna stötta samhället med logistik och kompetens i kristid.

Det är sånt här jag funderar på en solig dag i april, då jag dessutom råkar vara ledig. Det handlar om kristider, men själv mår jag för tillfället utmärkt.