Livsreflektioner från en solstol på Gran Canaria

Solen kämpar sig upp och förbi bergen. Vågorna slår in mot stranden. Man vill bara vara ute. Stängda rum finns inte. Ett minne dyker upp på mina sociala medier och påminner mig om att jag var i Palma förra året vid den här tiden. Mallorca var skönt också, även om det är varmare här.

I morse var jag trött. Tröttare än någonsin. Vaknade inte förrän halv sju, men kände att jag inte hade kraften att ta mig för något. Att äta frukost klockan åtta blev en kraftansträngning. Det är sånt här som lata dagar gör med en antar jag. Drack te och kaffe och åt sedan två stekta ägg och lite melon till det. Hungerkänslor infinner sig aldrig. Det är ett hemskt frosseri som pågår här och om man börja tänka på det har man ingen större lust att vara en del av det. Så jag tänker på annat. Att jag väntar på att få mer material av förlaget att redigera, att jag inte får tappa tempot i mitt kreativa skapande, på klubben hemma och den där längtan efter att få träna igen. När jag kommer hem borde kropp och knopp vara såpass i skick för att det skall vara möjligt.

Jag tittar upp mot bergen igen. Solen kämpar på. Bakom mig hör jag havet som pratar. Bredvid mig ligger poolen inbjudande och några meter från mig ligger ett danskt par som jag tjuvlyssnar på. De skrattar och mår gott. De njuter också av tillvaron här.