Mötet

Jag skulle nog kunna fylla en hel resebok med de där små händelserna som berör, upprör eller lockar till skratt alternativt förtvivlan.
Som i natt när jag är på väg hem från centrum.
Att jag har uppenbart svårt att få mitt högerben att göra som jag vill är tydligt. Det gör ont att stödja på det och det är stelt och orörligt.
Jag möter två kvinnor plus 70 på trottoaren. När de är 2 meter framför mig säger den ena till den andra.
(Jag citerar)
”Kolla in honom. Han går som han Skitigt på sig. Ja titta han måste gjort det. ” (Skratt följer)
Jag som tydligt hört vad kvinnan sagt när hon missbedömt situationen och tagit mig för grek eller något annat sydlänskt, svarar henne högt och tydligt, men i en mycket trevlig ton.
”Jag var inblandad i en scooter-olycka igår och fick en rejäl smäll över lår och höft. Kan vara brutet, i bästa fall en spricka under blåmärkena.”
I denna stund försvinner den andra kvinnan som bara skrattat med. Man kan tänka sig att hon blev överrumplad över situationen, att hon kanske kände sig dum, men kvinnan som gapat ut att jag gjort i byxan däremot blev kvar. Där och då trodde jag att hon skulle gå till reträtt, be om ursäkt och kanske t om visa lite omtanke. men istället svarar hon:
”Varför tar du ingen taxi då istället för att gå omkring här på trottoarerna?”
Jag:
”Ser du någon taxi här? Jag har iallafall inte sett någon taxi på hela veckan. Tvivlar på att det finns.”
Då väljer kvinnan en annan approach och tror uppenbarligen att hon har lösningen på mitt problem.
”Du, gå ner till Restaurang Perasma och drick massor av Ouzo. De har den bästa Ouzon här omkring”
Jag förstår att det är det som du gjort, tänker jag, men säger inget. Istället:
” Tack, har varit där några gånger, vi bor bredvid, men nu blir det läggdags för mig, god natt”.
Kvinnan:
”Läggdags? Kvällen har precis börjat.” Hon blänger på mig och går vidare.
Jag tittar på klockan och noterar att den är en bra bit över midnatt och lunkar sedan hem på mitt sargade ben.