Minne från förr

Under ett decenium bodde jag i en röd stuga omslukad av skogen och en sjö. Det var en minnesvärd tid med mycket roligheter på kontot.
Det var nittiotal och hela livet - mitt liv var en fest. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev en väldigt massa sånger och poesi. Jag läste hyllmeters med böcker och lyssnade på vinyl, drack på tok för mycket öl och vin och när fredagen kom, fylldes den lilla stugan med vänner och med fest. Och trots att det finns så mycket destruktivt i det livet jag levde då och att en del sorger sitter kvar i de där väggarna, finns det minnen jag gärna har kvar.

Idag bor ingen där permanent, men det är flitigt uthyrt på sommarmånaderna. Borsan med familj har hyrt det några gånger när det kommit ner från Stockholm. Då får jag återkomma. Mycket är som förr. Minnen tränger sig på. Jag har nog t ex inte lyssnat på Lemarc sedan jag flyttade där ifrån. Något som gjordes mycket då. Och när jag sedan av nostalgiska skäl spelar Lemarc i bilen på väg till denna plats för att träffa brorsan och sjunger med i varenda rad i "senast jag såg änglarna", tittar min son på mig konstigt och frågar vad vi lyssnar på. Jag förklarar och min son sitter tyst och lyssnar på mig, lyssnar på musiken som fyllt kupén i bilen. Jag sjunger.
När sången är slut och det blir tyst säger min son; "Det här var den sämsta skiten jag någonsin hört". Jag tittar på honom, men säger inget. Är tacksam för att han lät mig lyssna ostört, men säger det förstås inte. Han förstår inte vad jag känner. Han är inte bekant med min historia, än mindre svårigheten och utmaningen av att vara vuxen.

Ibland kommer minnena över än så där. Ibland måste man få det ur sig. Jag tänker på alla vänner som var med på den där tiden. Som var där. De som förstår..
Det är söndag och minst sagt väldigt NU. Det är en snabb titt i backspegeln igen, innan det är dags att ta tag i dagens bestyr.