När det händer - då skall vi ställa upp

Ashley Cambell sjunger i mitt rum och jag slår mig ner i en av fåtöljerna, lutar mig tillbaka, knäpper mina händer och blundar. Det är Valborg och jag har tillbringat första delen av denna dag i vår träningslokal och tillsammans med några andra ledare haft träning för ett par av våra träningsgrupper. Glada, härliga barn, med mycket energi och kärlek.

Valborgsmässoafton i min kommun firas traditionenligt i en av kommunens små orter som det har gjort i många decennier. Det är den dagen på året då saker och ting verkligen händer i Stigen. Det är tivoli, marknadstånd, fyrverkerier och kör som sjunger in våren. Allt mycket välkomponerat och planerat. Själv skall jag dit, både som besökare och funktionär. För att ett sådant här engagemang skall kunna går runt krävs det att folk ställer upp och hjälps åt. Det är inte kommunen och anställda människor som i regel drar runt arrangemang som det här, utan här krävs det att bygdens föreningar och dess medborgare ställer upp.

Att få människor att ställa upp är dock tyvärr bara svårare för varje år som går. För mig känns det mycket konstigt att man som medborgare klagar på att inget händer i kommunen där man bor, samtidigt som man inte själv kan tänka sig att hjälpa till. Vi människor har en märklig inställning till det faktum att det faktiskt är vi medborgare SOM ÄR kommunen och som också måste kunna ge något för att få något.
I kväll ställer jag upp några timmar vid en hoppborg, karusell eller liknande och är på så vis en del i att barn har roligt, att familjer får en trevlig dag, ATT DET FAKTISKT HÄNDER NÅGOT I VÅR LILLA KOMMUN. Det känns inte alls som en uppoffring, utan som en gåva att få göra något för den plats och bygd som jag älskar.