Om jag fått nåden att gå i dessa gränder

Ibland önskar man att man hade sin befästning på en klippa. Omöjlig för någon att inta. Den här bilden tog jag för några år sedan Då vi med bil åkte runt i provinsen Trapani. Målet var Erice, en liten bergsby och kommun längst ut i väster på ön Sicilien. Underbara Sicilien. Jag känner mig tacksam över att jag har haft möjligheten att besöka ön ett flertal gånger och just Erice är en sån där plats som ofta finns med i mina drömmar. Speciellt nu i mitt författarskap då jag sitter och jobbar med mitt manus. Jag skulle vilja hyra ett rum i en av de där alla medeltida husen med fönster ut mot torg och gränder och inte gett mig därifrån innan boken var klar och jag själv var redo för att återvända. För jag skulle verkligen vara värd att vandra genom oändliga gränder, sitta på uteserveringarna i de små innergårdarna och vandra till den där borgen från 1200-talet.
Erice - en gång för länge sedan en plats vigd åt fruktbarhetens gudinnor och under antiken hette staden Eryx. Fram till 1934 hette staden Monte San Giuliano. Varför den bytte namn och just till Erice har jag ingen aning om.
Men, om jag varit där, fått nåden att gå i dess gränder en gång till så skulle jag just ta reda på det.
Och jag skulle njuta av amarone och jag skulle njuta av den fantastiska utsikt som finns överallt var än man vänder sig.
Och jag skulle gå ut på klippan...just den där klippan och inta den där borgen och göra den till min för evigt.