Ostoppbar

Jag har varit borta i dagar.
I veckor..nästan...
Inga rapporter i cyber.
Som en radioskugga.
Nu väntar jag på att det skall vända. Att jag skall känna mig piggare. Att slippa feber, hostan och att kunna sova. Att kunna känna sig hel i bröstet. Att slippa vara rädd för att allt skall gå sönder.
Men också att kunna orka. Kunna ta mig runt i mina rum, att orka prata.
Att prata är förövrigt mestadels svårt för om jag skall prata måste jag hosta.

Dubbelsidig lunginflammation. Jag blev bara sämre. Men nu skall jag ha de rätta sakerna för att bli frisk. De rätta sakerna för att mina dagar skall kännas enklare.

Jag är inne på min tredje dag att försöka få till ett blogginlägg och nu känns det som att jag närmar mig slutet. Att jag skall bli färdig med detta inlägg. Jag tänker på att jag var han som aldrig blev sjuk. Något som i och för sig stämde även om jag åkte på Corona under påsken.
Nu känns det annorlunda. Jag är ynklig och trött. Jag är inte ostoppbar.